Nu sitter vi här igen. På samma buss, med samma människor, med samma kläder, med samma smink. Ingenting har förändrats den senaste veckan alltså. Jag är nervös och taggad på samma gång. För idag så är det den sista dagen här. Efter dagens i sats så åker vi hem till Sverige igen. Då som kvalificerade soldater.
"Okej go go go" beordrar generalen och vi alla intar positionerna. William börjar som vanligt sitt hypade sätt att skjuta på medan vi andra skrattandes hänger efter. William betyder så mycket för mig. Han har tröstat mig och gjort denna tid här till en roligare upplevelse. Fnissandes tar vi ner man efter man och skriker sol galningar. Denna taktik fungerar faktiskt och det är ett rent under. Att vi inte har blivit påkomna är också ett extremt under.
Nöjt joggar vi till nästa destination och skjuter där med. Grantater slängs från både fiender och från oss. Skotten viner över oss och ett rus sprider sig i kroppen. Flexibelt laddar jag om mitt vapen och fortsätter med att skjuta. Minnen ifrån hela våran vistelse här svischar förbi och min emotionella sida visar sig igen. Tänk att jag såg en pojke dö. En annan räddade jag ifrån en bomb. Jag förlorade oskulden i Syrien liksom. En ganska udda resa skulle jag säga. Det är faktiskt väldigt synd att ett så fint land blir fyllt av alla dessa hemskheter. Att så många oskyldiga människor dör pågrund av idioter. Det är hemskt att man förstör sitt eget land såhär.
Nöjt springer vi vidare till nästa bas och påbörjar processen. Idag hade vi bara fem baser. Skotten flyger på vänster sida om oss. Det ger oss en perfekt möjlighet att skjuta ifrån höger sida. På så sätt har vi fått ner nästan alla fiender på mindre än 20 minuter. De sista tar vi ner med en granat.
När vi intar den femte och sista basen så blir jag faktiskt rätt nervös. Destinationen är fylld med fienden och de verkar ha mer vapen. Jag rätar snabbt till säkerhetsvästen och börjar sedan att skjuta. William börjar med sina rop och får oss andra att hänga på snabbt. Som vanligt så förvirrar det dem, och de blir lätta måltavlor att ta ner. När nästan alla är nere så ropar vi ännu högre. På sista tiden har vi börjat skrika massa orimliga saker som vi själva inte ens förstår.
I tron om att fienden är nere ger vi varandra en high Five. Men en rök bomb får oss att direkt spänna alla muskler. Snabbt ber vi om förstärkning på radion. Efter kanske tio minuter så kommer både grupp y och grupp z krypandes till oss. Oscar tar platsen mellan mig och William innan han också börjar att skjuta. Som vanligt så skriker vi ut våra rop. Konstigt tittar de båda andra grupperna på oss. En kille i våran grupp förklarar snabbt varför vi skriker och snabbt hänger de också på. Skriken blir väldigt höga och lockar åt sig de sista fienden. Där avslutar vi vårt krig. För vi är klara. Hurrandes och jublandes omfamnar vi alla varandra. Oscar och William ställer sig rakryggat upp bakom vårt gömställe och kramar om varandra.
I ögonvrån ser jag hur en man som ligger ner, täckt av blod ansträngt får tag i en pistol. Han lyfter den svagt och ett skrik lämnar mina läppar. Allas blickar hamnar på mig och genast pekar jag på mannen. Men det var försent. Kulan lämnar hans gevär och flyger i slowmotion genom luften. Den är påväg rakt mot mig. Men träffar en stolpe så att den tvärt ändrar riktning.
Kulan tränger sig igenom Oscars överkropp och Vidare in i William. Ett förtvivlat oh hjärtkrossande skrik lämnar min läppar och tårarna rinner över. Sakta faller båda ner till marken. Febrilt skriker jag samtidigt som jag håller för Oscars sår. Kulan gick lite över hjärtat och blodet forsar genom såret. Jag skriker och skriker och faller tillslut ihop ovanför Oscar. "A-Alex" viskar han svagt. Jag nickar hastigt och tittar Oscar djupt i ögonen. "J-jag älskar dig" mumlar han vimsigt. "Jag älskar dig med Oscar" viskar jag förtvivlat. "D-det gör ont" säger han tyst. Jag drar in ett hackigt andetag och tårarna rinner över igen. "Jag vet, det är okej Oscar" försöker jag försiktigt. "Visst?" Mumlar jag när jag ser att han blir dåsigare för varje sekund. "V-visst" mumlar han.
Hans grepp om min hand lossnar ögonen blir tomma. Krossat gråter jag och hulkar som bara den. Generalen tar tag om mina armar och drar bort mig i från hans kropp. Jag slår och skriker och gråter och svär allt vad jag kan innan jag till slut sjunker ihop som ett liter barn på den kalla, steniga marken.
"Visst"
***
THE END!!!!
Nu är jag klar med denna bok! But don't worrie en epilog kommer ocksååååå
Gud vd vacker du är
Btw hejsan Ssk som läser denna
