Små, entoniga pip når mina öron och får mig att obekvämt rycka till.
Jag ser ingenting. Allt är mörk. Är jag blind? För det går inte att öppna ögonen. Det går verkligen inte. Paniken får mig att kämpa med all min kraft. Ett litet pust lämnar mig när jag långsamt får upp ena ögonlocken någon millimeter. Men det var ingen större skillnad eftersom att det forfarande var kolsvart. Det enda som faktiskt antydde på att jag kunde se var en röd lysande lampa.
Kroppen värkte överallt. Till och med fingrarna. Ett svagt "Hallå" lämnade mina brustna, spruckna läppar. Dörren slogs kraftigt upp och förvånat flämtar jag till. Lampans tänds i all hast och inrusandes kommer generalen och våran sjuksköterska. "Godmorgon?" Säger jag sarkastiskt och hostar lite. Direkt är generalen där och kysser min panna. Hänger mig en försiktigt kram med tanke på den brinnande värken. "Alexandra jag har varit så himla orolig du får aldrig göra så igen lova det eller jag kan lova dig att när du kommer ut härifrån så ska du på skala så mycket potatis att du aldrig kan få bort lukten ifrån dina händer" kraxar han känslofyllt fram. Med en stor kraft ansträngning så fnissar jag lite. "Hej på dig med" svarar jag tunt. "Lever pojken?" Frågar jag oroligt. Både sjuksköterskan och generalen nickar och en enorm lättnad sprider sig i kroppen. "Du är i ovanligt bra skikt. Nästan inga yttre märken eller skador alls det var bara njuren som tog smällen men den läker nu. Eller asså du har ju ganska stora sår på benen och magen men det läker. Tack vare din säkerhetsvästen som du hade på dig så överlevde du" rabblar sjuksköterskan och jag nickar lite. "Vart är Oscar" undrar jag och blickar ut i min omgivning. Det fanns bara ett handfat och en toalett och en liten pall i rummet som jag befinner mig i.
Varken generalen eller sköterska hann öppna munnen förens en nyvaken Oscar rusar in i rummet. Ett leende sprider sig på hans läppar och han springer fram till sängen. Länge sitter vi där och ler mot varandra. Innan han gör det som jag i mörkret så desperat längtade efter. Han kysser mig, djup och passionerat. Men framförallt länge. "Men herregud, om jag hade velat se på porr hade jag ju för i helvete använt internet" muttrade generalen irriterat. Fnissandes drar vi ifrån och han smeker mitt hår.
Oscar kryper ner i min säng efter att generalen och sköterskan har gått. Länge håller han om mig. Och kysser mig. Och håller om mig lite till. "Du var borta i fem dagar" mumlar han. Chockat spärrar jag upp ögonen. "Fem dagar, skojar du eller?" Flämtar jag ut. Han skakar lite på huvudet och suckar. "Jag var så rädd" viskar han. "Att se dig springa fram till pojken och röken som omslöt er. Sedan låg du bara där. Dränkt i blod och med dina armarna runt pojken. Den lilla pojken var så förvirrad. Han klarade sig fint tack vare dig. Generalen var så himla förbannad, han grät och skrek och slogs och svor. Du fick en direkt operation och tre styckena till efter det. Alla grät, alla skrek. Det enda jag gjorde när jag själv inte grät eller skrek eller slogs eller svor var att sova." Säger han förtvivlat. Svagt omfamnar jag honom och andas in ett hackigt andetag. "Förlåt" mumlar jag sorgset. "Visst"yttrar Oscar mjukt. "Visst" svarar jag.
Massa slangar var i kopplade i min kropp och beundrat skådar jag de olika vätskorna som transporteras mellan de. Det enda vi gjorde resten utav dagen var att läsa. Han läste för mig och jag läste för han.
Varför smärta så dominerande? Jo, för likt som de kristna försöker att konvertera andra personer till kristendomen, försöker smärtan att konvertera friska delar utav kroppen. Den hitta realtid ett sätt att luska sig in och suga livet ur allt det goda och levande. Smärtan är dödens profet.
****
HALLÅ DÖM MIG INTE JAG VET INTE HUR MYCKET MAN SKADAS OM MAN BLIR TRÄFFAD AV EN BOMB DETTA ÄR PÅHITTAT GUUYS
Vill till Liseberg
Har inga böcker att läsa (fck My life)
Du är söt idag!
