Värmen har nu efter ett tag blivit oundviklig. Det enda man kan göra är att uthärda. Oscar kramar om mig lätt oh ger mig en snabb kyss innan han fattar min hand. "Visst" mumlar han gulligt mot mig. "Visst" svarar jag skrattandes. "Kanske blir visst vårt okej som var deras alltid" skrattar han fram mot mig. Jag kan inte hindra det lilla leendet som sprider sig på läpparna och den rosa nyansen på mina kinder. "Visst" fnissar jag kärleksfullt.
"Okej till lunch har vi en fantastisk måltid lagad av mig" börjar William självsäkert. Vi andra skrattar lite och fortsätter att lyssna. "Så först har vi lite kokta snabbmakaroner, med utsökta,välstekta köttbullar på sidan om" säger han och gestikulerar som en kock. Ett högt jubel yttrar vi andra och William bugar sarkastisk. Men maten smakar faktiskt väldigt gott och är värd tre portioner.
Allt är väldigt bra, tills det händer.
Mitt i vårt lilla efter mat snack ser jag en helikopter. Utan att lägga mer fokus på det i tanken om att det är en spanings helikopter så fortsätter jag att prata. Men i ögonvrån ser jag hur något faller. Nästan som en sten. I flera sekunder så beundrar jag föremålet som kommer närmre och närmre innan min hjärna börjar att koppla i hop saker. Paniken stiger och ögonen spärras upp. "SPRING FÖR I HELVETE, EN BOMB" vrålar jag och drar med mig alla jag får tag på. Oron ökar och sekunderna innan smällen är värst. Kommer jag att dö? Kommer Oscar att dö?
Vi hittar efter några nanosekunder en sten som vi slänger oss bakom. Allt är knäpptyst. Bomben kommer närmre och är kanske hundra meter över marken. Ovanligt långsamt sjunker den. Hjärtat stannar när jag ser det värsta. Ett haltande barn får fram till matplatsen sökandes efter något. Helt omedveten om bomben. Impulsen tar över och jag sliter mig loss ur Oscars grepp. Trots generalens rop och befallningar så fäster jag endas blicken på pojken. Jag har redan sett en pojke dö. Jag tänker inte se en andra. Många har nu fattat vad jag ska göra och skriker på mig. Men det skiter jag fullständigt i. Bomben är nästan framme och så är jag med. Det blir helt plötsligt en strid. Mellan livet som är jag, och döden som är bomben. Jag springer snabbare och är bara tre meter bort ifrån pojken. Men samma sak är döden. Den jäveln håller jämna steg med mig.
Någonstans i hjärnan slår jag på mina superkrafter och benen rör sig ännu snabbare. Pojken är inom mitt grepp och utan att stanna slänger jag mig över honom. Men samma sak gör döden. Pojkens huvud är tryckt mot min kropp när jag lägger mig som ett skydd runt om honom. De sista sekunderna innan döden slår emot hinner jag tänka. Varför tog jag inte upp min pistol och sköt mot bomben? Varför gjorde ingen något för att stoppa döden? Jo, för att döden går inte att stoppa. Man kan sakta ner den. Men inte hindra den. Man kan helt enkelt inte döda döden.
Den öronbedövade smällen når avlägset mina öron tillsammans med tinitusen. Turbulensen får oss att slungas bakåt och kraftigt landa igen. Jord, sten, plast, bilar och massa annat flyger högt upp över marken. En hård planka träffar min rygg och plågat läte lämnar mina läppar. Även fast det gjorde så fruktansvärt ont så kan jag inte hindra lättnaden. För det är inte Oscar. Det är inte han som löper risken att skadas. Om det inte vore för mig så hade vi aldrig varit här. Jag hade inte skadats. Och Oscar hade aldrig behövt stå ut med mig.Men trots smärtan, trots ljuset som ser så inbjudande ut. Så vägrar jag att släppa pojken. Jag vägrar att låta döden döda livet.
****
Människan påverkas av människan.
Vem är det vi omedvetet skyller på när vi säger "dagens samhälle"?
Vem är det vi omedvetet klagar på när vi säger "dagens ungdom"? Jo, människan. För det är människan och bara människan som har format dagens samhälle. Vi har format dagens ungdom. Vi har format allt.
Du är så himla fin!
