Do you really love me?

Kapitel 23

Jag står och letar ivrigt på flygplatsen. Jag kan inte se Sara någonstans. Men hennes plan landade för en timme sen, tänk om något gått fel, tänk om hennes väskor blev borttappade, tänk om hon gått vilse tänk om... Mina dagdrömmar avbryts när jag hör någon ropa bakom mig.
-Hanna!!! Hör jag och vänder mig hastigt om. Där ser jag en brunhårig tjej på 164 cm lång och ett par solglasögon som var ungefär lika stora som hennes huvud - om inte större.

-Åhh, hej!! Säger jag högt och ger henne en lång varm kram. Jag har saknat dig såå mycket. Säger jag och bara fortsatte krama henne.
-Jag har saknat dig också! Det får inte gå så här lång tid. Säger Hanna samtidigt som hon släpper kramen och tittar på mig. Vi tittade på varandra och bara log. Vi var som ett nyförälskat par som inte kunde göra något annat än att bara stå och stirra i varandras ögon.

-Eh, hej Hanna, kul att äntligen få träffa dig. Säger Justin och tar ett kliv fram för att skaka Saras hand.
-Hej, Justin, trevligt att träffa dig med. Sara försöker spela cool men jag vet att hon innerts inne är lite starsstruck över att få träffa Justin.
-Men vänta lite, har inte ni träffats innan? Frågade jag plötsligt.
-Nope, du åkte och hälsade på henne i New York och sen kom hon hit en helg när jag var i Kananda. Men vi har ju pratat på skype, när jag gick in i rummet när ni snackade. Säger Justin.

Jag funderar en stund. Jag och min pojkvän har varit ihop i ett år men han har aldrig träffat min bästa kompis förrän nu. Det är lite sjukt.
-Juste men nu får ni träffas! säger jag och är lite för exalterad. Vi alla hoppar in i Justins bil och åker hem. Vi stannar på vägen och köper starbucks. När vi kör in på uppfarten framför Justin's och mitt hus ser jag hur mållös Sara är.

-Wow, det var inget litet hus. Säger hon och kollar på huset.
-Nej, verkligen inte, men vänta tills du kommer in. Skrattar jag och tar henne i handen. Och precis som jag trodde blir hon ännu mer mållös när hon kommer in, möts av den fräscha vita hallen och kommer in i det stora vardagsrummet.
-Wow, hon skjuter och hon gör mål viskar hon i en skratt mot mig när Justin inte hör, och jag börjar skratta.

-Sara, här uppe är det sovrum, hoppas det går bra. Hörs Justin skrika från övervåningen. Både jag och Sara tar väskor och varsin väska och går upp till Justin. Han står i ett sovrum med vita fräscha tapeter med små ljusgråa rosor på. Det är en kingsize säng i mitten och på väggen mittemot sängen sitter det en Tv.
-Åhh vad fint. Tack så mycket Justin. Du har ett jättefint hem, verkligen, säger Sara och ler. Justin ler tillbaka och går mot mig. Han går upp bakom min rygg och lägger sina muskulösa armar runt mig och kysser mig bakifrån.

-Ni två är bara för söta.

Jag visar Sara runt i huset lite noggrannare och hon verkar inte kunna smälta det, för varje rum hon går in i, oavsett om det är källarrummet med gym och pool eller ett badrum så öppnar hon munnen och säger "wow". Vi hinner klart med rundturen precis när pizzan som vi hade beställt kom hit. Vi alla tre satte oss i soffan och försökte enas över en film, det var svårt när det är tre personer som alla har olika filmsmak. Men tillslut valde vi if I stay. En film om en familj som ska åka iväg men kraschar med bilen. Hela familjen dör ganska fort, förutom tonårstjejen. För hennes tanke har liksom blivit en annan kropp, så hon går runt på sjukhuset och kollar på sig själv när hon ligger och kämpar för sitt liv.

Svårt att förklara men en superbra film. Alla grät i slutet, och speciellt när tonårstjejens pojkvän kommer in med sin gitarr och sjunger en låt han skrivit till henne, han tror att hon inte hör, men det gör hon. När filmen var slut satt vi kvar i sängen allihopa och pratade. Om allt och inget. Vi hade jättemysigt. Jag, min bästa vän och min pojkvän. Allt är precis som det ska.