One step too late

3 - Rapunzel och hennes stekpanna

När jag, ännu en gång, vaknar upp ligger jag en aning bekvämare. Det är en mjuk stor säng, i ett snyggt, rent och inrett rum. Svarta och vita detaljer. Vita väggar, svarta hyllor. Jag tittar runt i rummet från sängen jag ligger i. Då inser jag, att smärtan i mina knän från tidigare inte finns där längre. Varför? Jag borde ha ont i månader efter det. Okej kanske inte, men ni fattar.

När jag testar att ställa mig upp, går det bättre än förra gången. Det känns att jag har slagit i knäna, men jag kan i alla fall gå och stå upp.

Jag börjar gå mot dörren i rummet, för att se vart jag är. Inte det smartaste jag gjort. Men gjort är gjort.
När jag tar tag i dörrhandtaget, och öpnnar går inte dörren upp. Den är låst. Fan också! Men vad trodde jag. Att jag blir kidnappad men kidnapparna låter mig gå in och ut som jag vill? Knappast!

Jag hör då fotsteg som går uppför en trappa. Jag antar att stegen styrs hit, då dom blir högre och högre. Så jag tar tag om en ljusstake, som var ganska tung om jag ska vara ärlig, och gömmer mig bakom dörren. När dörren öppnas, och en kille går in attackerar jag huvudet med ljusstake. Killen ramlar ihop på golvet. I den stunden känner jag mig som Rapunzel och hennes stekpanna.

Jag ödlsar inte mer tid på den avsvimmade killen, utan rusar ut ur rummet, nerfaren brant trappa och mot en dörr. När jag precis tar tag i handtaget, känner jag en smärta i min axel och överarm.

-------------------------------------

Jag sitter fastbunden på en stol. Jag vaknade några minuter sen, och min axel och arm blöder.

Jag blev skjuten.

Två kulor sitter inne i min överkropp, och det känns sådär. Ont gör det också.
Då öppnas en dörr bakom mig. Jag stelnar till, och vill inte bli skjuten en gång till. Inte slagen heller för den delen.

Jag fokuserar så mycket på min smärta och mina framtida slag, att jag inte ens märker att någon står framför mig, så jag höjer huvudet.
Jag ser det jag aldrig ville se igen. Den värsta människan på jorden. Den som förändrade mitt liv, som fick mig känna mig osäker vart jag än gick.

Andre.

Han var min chef som jag jobbade för, på ett jobb som jag aldrig egentligen ville ha. Jag var var bara på fel plats, fel tid när vi träffades. 

- Hej, Nina. Saknat mig? Sa han med det där leendet, som jag föll för i början.

-Nej, vill helst aldrig se dig igen.

Ett hårt slag träffar min kind, och jag känner hur dem blir röd.

- Ouch. Inte ens en liten bit? Inte ens mina mjuka läppar? Frågar Andre.

Glömde jag säga att vi kanske hade en ytte-pytte-liten realation? Okej, då säger jag det nu; vi var tillsammans. Jag var så kär, tills sanningen kom fram.

- Du behöver inte gilla mig.

Jag svarar inte. Jag vill inte ens prata med honom. Jag vill inte ha honom i mitt liv längre. Han har skadat mig tillräckligt. Både psykiskt och fysiskt.

Andre tar tag om min käke med sin ena hand, den andra vilar på ryggstödet bakom mig.

- Tänker du inte prata med mig alls?

Inget svar från mig. Nej tack.

- Okej, Nina. Du ska följa med mig upp, och träffa gänget igen. Jag ska visa upp dig och säga att du är med oss igen.

Jag jobbade för Andre förut, för ungefär ett år sedan. Jag trodde det skulle vara ett vanligt jobb. Men det slutade helt annorlunda. När jag fick reda på vad jag skulle jobba som, och vad Andre höll på med, rymde jag. Gömde mig. I ett helt år, höll jag mig från honom. Bättre än ingenting i alla fall.

Andre tar tag i mig, drar mig uppför en trappa. På övervåningen, sitter massa killar. Inte en enda tjej. Vissa sitter vid bord och spelar kort, andra står vara och pratar, och några stycken sitter med mobiler. Jag lägger märke till två som står i ett hörn och viskar något, men avbryts sedan av Andres röst.

- Hello everybody, hope you all are enjoying the night.

Alla vänder sin uppmärksamhet mot Andre, och vissa sedan mig. Lilla jag, står här bredvid en livsfarlig männsika fattar nada.
Vissa tittar nyfiket på mig, vissa gillande, obehagliga blickar som gör mig obekväm och vissa tittar inte alls. Bara blickarna på Andre.

-This is Nina, our newest member.
She is very important to me, so treat her with respect. Säger Andre, med en bestämd röst.

Alla nickar, väntade på mer information.

- I want you all to have fun tonight, 'cause tomorrow we are making our way home! Tommorow is back to reality, so enjoy the night!

Jag tittar osäkert omkring mig, alla har fortsatt med vad dem gjorde innan.

- Tack för slaget, Nina.

Jag vänder mig om, ser en kille som hälsar på Andre med en nick, och vänder sig sedan om igen och tittar på mig. Det är killen som följde efter mig häromkvällen. Han hade rätt, vi skulle mötas igen. Han jobbade självklart för Andre. Men vadå slag?

- Slag? Frågar jag förvånat.

- Det var mig du attackerade mig en jävla ljusstake. Svarar killen lite humoristiskt.

-Nina, möt Benjamin, kallas Ben, min högra hand.

Ben tar tag om mina handleder, drar mig till sig och kysser mig snabbt på kinden. Han går snabbt därifrån och styr sina steg mot pokerspelarna.

- Slag, huh? frågar Andre irriterat. Han är arg. Detta lär inte bli kul.
Jag blir rädd för honom, han kommer slå ihjäl mig, och jag lär inte bli vacker.