One step too late

14 - Okänt Nummer

Ninas POV

Jag sitter raklång i sängen, jag andas fort och snabbt. Ögonen är vidöppna. Dom stirrar på Iphone-skärmen som jag har i handen. Den korta texten som innehåller bara fyra meningar men är skrämmande ändå, repeteras i mitt huvud gång efter gång. Jag sneglar på Andre, för att se om han är vaken, men han sover som ett spädbarn. Hans andetag är långa och djupa. Det tunna lakanet som vi använder som täcke, drar jag försiktigt av mig, och går tassande in i badrummet och låser efter mig. Jag sätter mig på toaletten, och läser ännu en gång igenom sms:et.

______________________
______________________

''Vi vet vem du är, vart du befinner dig och vilka du bryr dig om. Vi vet även vad du såg den 12 November förra året. Du överlämnar dig till oss, så skadar vi ingen. Vi återkommer om tid och plats.''
____________________________________________

Jag stirrar fortfarande på texten. Jag är i min egen bubbla, och har uteslutit allt annat ljud. Det ända jag hör är tystnaden, och mina egna tankar. När handtaget till badrumsdörren dras ner, reagerar jag äntligen. Personen lyckas självklart inte öppna dörren, så personen, som jag förmodar är Andre, börja knacka istället.

- Nina, är du där inne? Vad gör du? Frågar han, och jag hör oroligheten i Andres röst. Jag inser att jag inte kan berätta för Andre om sms:et. Han skulle bara vilja ta kontroll över det, och planera. Detta är något som jag måste sköta själv, jag vet bara inte hur än.

- Om du inte öppnar dörren inom tio sekunder, så slår jag ner dörren, säger Andre bestämt när jag inte har svarat honom. Jag spolar i toaletten, och låtsas som om jag var på toa. Sedan sätter jag på kranen och låter vattnet rinna i några sekunder. Under tiden slänger jag ner min mobil i en korg på en hylla där vi förvarar handdukar, för att det inte ska verka misstänksamt. Efter det slår jag av kranen. Jag väntar cirka fyra sekunder innan jag öppnar badrumsdörren. Men jag hinner knappt sätta foten över tröskeln innan Andre tar tag om min handled och drar mig mot sig.

- Hur mår du? Frågar han, och sätter två fingrar under min haka, för att få en bättre vy över mitt ansikte.

- Jaag, jag skulleee, börjar jag, men misslyckas totalt. Jag drar nervöst i de gråa pyjamas-shortsen.

- Du skulle vad? Nu börjar jag få lite halvpanik, då Andre inte riktigt tror på mig. Hans ögonbryn åker ihop, och i hans panna formas några få rynkor. Han kollar misstänksamt på mig, men ger mig chanser att förklara mig. Jag tar ett ganska djupt andetag. Vafan ska jag säga? Jag kan absolut inte säga sanningen, då skulle min plan gå i bitar. Vilken plan, Nina? Tänker jag då för mig själv.

- Okej, jag mår inte så bra. Jag vet inte vad det är, men jag känner mig illamående, säger jag så smärtsamt jag kan. Jag hoppas han tror på min lögn. Andre tittar sedan på mig medlidandes, och jag är förvånad att han tror mig.

- Vill du ha något? Choklad, eller te? Frågar Andre lugnt medans han drar sin tumme försiktigt över min kind. I slutet ler han smått, vilket får mig att dö gullighets-döden.

- Choklad till frukost? Lyxigt, vill du hämta det åt mig? Jag ler, och blundar.

- Självklart, och pussar mig en gång i pannan. Han separerar sina mjuka läppar från min panna, och vänder sig om. Går ut genom dörren, nerför trappan. Jag hör hans steg, och när jag är säker på att han är helt nere på nedervåningen hämtar jag min vita Iphone ur badrummet. Röster hörs i köket där nere, så jag antar att Andre pratar med någon. Jag sätter på den, och raderar sms:et. Jag måste vara säker på att Andre inte får reda på något. Sedan kollar jag på klockan, den är 08:54.