One step too late

23 - Förhoppningar och regnbågar

Ninas POV

* Ett antal månader senare *

Jag vaknar upp av att jag känner hur min kropp skumpar upp och ner. Två armar håller om mig under min kropp, och jag förstår snabbt att det är någon som bär mig. Jag öppnar ena ögat och innan jag hinner se vem det är så slår jag med armarna omkring mig.

- Hey Hey, don't hurt me I am just helping you out! Utbrister en försvarslös James och nästan tappar mig av förvåning.

- Oh, hey James. I thought you were som kind of danger, säger jag lugnt.

- You will not see any kind of danger here for a while, säger han mest för sig själv men jag hörde det ändå.

- What do you mean by that? Säger jag lite extra högt för att han ska förstå att jag hörde hans kommentar.

James vrider sakta på huvudet, och det ser ut som om han inte riktigt vet hur han ska ta sig ur den här situationen.

- He means that none will be threathing us or visit us when Andrew is not here, säger plötsligt Ben. Han går nerför trappan, den här gången påklädd, och verkar inte så jätteglad. Hela han verkar ganska bitter. Han beter sig som motsatsen av den sidan jag känner honom som.

- Why? Frågar jag då tillbaka. Ben stannar upp och ger mig en så kallad deathstare.

- Why? Why do YOU always as so many questions? Fräser han åt mig och går vidare in i köket. Nu när James redan har släppt ner mig så kollar jag på honom förvirrat, och han på mig likaså. Vad hände precis? Antingen så är han bara nervös över hela fängelse-grejen eller så har han bara en dålig dag. Men Ben har aldrig dåliga dagar?

- Anyway, börjar James och försöker lätta på stämningen lite.
- When do Andrew and the others plan to run away from jail? Han styr sina steg mot det svarta och träfärgade barbordet i köket och jag följer efter. Ben står lutat mot diskbänken och tittar ner i diskhon, och jag placerar  mig själv på en stol.

- Today, säger han och drar en hand genom håret.

- TODAY?! Utbrister jag och James samtidigt. Jag fortsätter: - When? And, and how? Stammar jag fram.

- You know the plan already! If they succed today they will be here at midnight. Right now it's seven past five pm, so we will have to wait for them a couple of hours. Nina, will you please go upstairs packing you bags? Ben vet att jag hatar att bli beordrad, så det är därför han frågar snällt. Och för att vara schysst mot honom så går jag upp och packar. Jag hoppas verkligen att planen fungerar så jag får träffa Andre snart.

Jag har försökt att undvika att gå in i mitt och Andres rum. Det gör ont att bara sätta en fot där inne, men jag måste. Annars kommer jag inte åt mina kläder, och dom måste jag ha.

Det är kallt inne i rummet. Mina fötter möter den kalla ytan, och därför rycker jag till. Det ena fönstret är öppet vilket är väldigt konstigt, eftersom att ingen är härinne under dom senaste veckorna. Jag går fram till min svarta byrå och drar ut underklädeslådan. Jag placerar alla underkläder i en slarvig hög på sängen för att sedan fortsätta med nästa låda.

När jag står och rotar i lådan där jag behåller t-shirts, känner jag något varmt som omfamnar min vänstra hand. Jag ser ner på den stora handen som är över min egen, och stelnar till. Min kropp vänder sig omedvetet om med höga förhoppningar.

Andres POV

Jag ser hur hennes bruna hår svänger från andra sidan axeln till den andra när hon vänder sig om. Jag förstår snabbt att hon har höga förhoppningar  för hennes leende, som jag har saknat otroligt mycket, skiner upp. När hon har snurrat färdigt och står mitt emot mig så stannar hon upp. Hennes hand åker snabbt upp till min kind, som för att känna att det verkligen är jag. Hon snyftar till, men hon ler fortfarande. Ärligt talat, så är jag nära på att gråta med. Bara av att se hennes ansikte förgyller hela situationen, och att känna henne i mina armar just nu skulle vara fantastiskt. Så jag gör det.