One step too late

21 - Tysta bilresor, ruttna hus och glödlampor

Andres POV

Jag avskyr när personer inte svarar på saker som jag säger. Att folk ignorerar mig, är en liknande sak som jag hatar. Men just idag, kan jag inte bry mig mindre ifall Nina ignorerar mig. Jag förstår att hon är orolig för Ben, men det är jag med for fucks sake! Hon behöver inte bita av fingertopparna när hon biter på naglarna. Hon sitter bara bredvid mig, i passagerarsätet, och tittar ut genom fönstret. Träden susar förbi, och snart börjar jag tro att hon räknar dom, så koncentrerad som hon ser ut. Jag vill avbryta henne, och få henne på andra tankar. Men det finns två saker som stoppar mig; trafiken, och den lilla detaljen att hon varken lyssnar eller svarar!

När jag försiktigt placerar min högra hand på hennes ben, rycker hon till överraskat och hennes mörkbruna hår flyger överallt.

- Hur mår du? Frågar jag tyst, med blicken fortfarande på vägen.
Som tur är, är det inte mycket bilar på vägen men jag vill vara försiktig ändå. Om någonting skulle hända Nina....

- Jag är okej, svarar hon och rycker på axlarna. Okej, det är inte bra. Nina är aldrig okej. Hon måste verkligen oroa sig över Ben, mer än vad hon borde.

- Vad tror du hände? Frågar hon. På något sätt visste jag att hon skulle fråga detta, så förutsägbar som hon kan vara ibland. Jag sänker radion som redan var på låg volym innan, men jag orkar faktiskt inte höra Ed Sheerans deppiga röst just nu.

- Med Ben? Nina nickar som svar. Jag tittar snabbt på henne, fuktar läpparna, och koncentrerar mig på vägen igen. Jag vet inte ifall jag ska vara ärlig eller ljuga för hennes skull, men jag väljer att säga som det är.

- Jag tvivlar faktiskt på att Ben blev skjuten av någon i Darens gäng. Det kan inte varit dom.

Nina tittar bara på mig, och nickar nästintill osynligt som ett tecken för mig att fortsätta.

- Ben och Jason hade en plan. Dom skulle ta reda på lite info den här kvällen, och sedan dagen efter attackera dom sista överlevarna. Så Darens gäng kunde helt enkelt inte veta att vårt gäng skulle komma efter dom, eftersom dom inte ens hade gjort ett move än.

Nina tittar på mig utan att blinka en ganska lång stund, och vänder sig snabbt om mot rutan igen, utan att säga ett ord. Är det så här hon ska vara fram tills Ben mår bra?

Jag tar bort min hand från hennes lår och fingrar istället ihop våra fingrar som jag vet att hon gillar. En tystnad fyller bilen, och jag släpper endast hennes hand för att växla, för att sedan knyta dom samman igen. Och så ser resten av våran härliga bilresa ut.

När vi kommer fram till det sunkiga kvarteret som Ben och dom andra befinner sig i, parkerar jag bilen långt ifrån alla andra bilar. Detta område är inte det bästa, och det är mycket skumma människor här som gör väldigt mystiska saker i de mörka hörnorna. Jag sträcker mig öppnar handskfacket, och tar fram en liten pistol, för att använda i nödsituationer. Jag vill att Nina ska kunna försvara sig själv lika mycket som hon vill, så jag ger henne vapnet. Hon tittar upp på mig, och sedan ner igen. Hon nickar som om hon vet vad hon måste göra.

- Är du klar? Jag vänder mig om mot Nina helt, så jag kan se henne. Hennes ben har hon dragot upp på sätet, så hon vilar hakan på knäna. Från början får jag ingen reaktion, men efter någon minut så vrider hon på sig på samma sätt som mig. Jag kan se att hon är lite orolig, och om jag ska vara ärlig, så är jag det med. Jag sätter då handen runt hennes bakhuvud och kysser henne på pannan. Hon fingrar på min svarta skjorta som jag har på mig, och kryper så nära mig som möjligt.