One step too late

20 - Drömmar som blir verkliga

Ninas POV

Jag sätter mig upp i ett ryck, och ett öronbedövande skrik följer snart efter. Den vita, fluffiga filten som jag har haft över kroppen ligger nu i mitt knä, tillsammans med mina skakiga händer. Jag drar en utav mina darriga händer genom håret, och tårar faller sakta men säkert nerför mina kinder. Helt plötsligt känner jag värme på mitt högra ben, så min blick flyttas, och jag får se en stor hand. Jag följer handen, och mina ögon fastnar i personens oroliga ögon.

- Vad drömde du? Är du okej? Bens frågor väller ut över mig, och innan jag hinner svara så flyger dörren upp, och en nojig Andre står i dörröppningen. Jag tittar tillbaka på Ben, och slänger armarna om honom. Till en början tror jag att han är förvirrad, men efter ett tag så kramar han tillbaka. I princip så är hela hans krage nu dränkt i mina tårar, men det får han leva med.

- Vad hände Nina? Andres röst, som jag älskar, sprids i rummet och jag släpper taget om Ben. Andre smyger fram till mig, och hukar bredvid mig. Hans högra hand placeras på min kind och torkar bort mina tårar, samtidigt som jag snyftar.

- Drömmen var så verklig, mumlar jag tyst. Mina händer är nu knutna och blicken ner i knät.

- Och vad handlade drömmen om? Viskar Andre tyst.

Jag tänker efter, och letar noga i mitt huvud vad drömmen egentligen handlade om. Jag kommer inte ens ihåg, men jag vet att det var något obehagligt.

- Jag vet inte, stammar jag fram. För det är sant, jag vet inte vad jag drömde. Men jag kanske borde vara glad för det, eftersom att jag är så upprörd? Det kanske var något så hemskt, att mitt medvetslösa jag inte ville komma ihåg det?

Det tar ett tag tills någon säger något igen, och det är jag glad över. Andre stryker sin hand över min rygg, och omfamnar mig kort därefter. Min haka vilar på hans axel, och mina armar tätt runt om hans nacke.

- Klockan är drygt tre nu, så du har sovit i ett par timmar. Vill du sova ännu mer eller? Frågar Andre försiktigt och jag skakar på huvudet. Jag vill inte vara ensam nu, jag vill vara med Andre.

- Inte? Vad vill du göra då? Frågar han och lutar sig bakåt för att kunna se hela mitt ansikte. Sedan kysser han lätt min panna, för att sedan kopiera handlingen och utföra den på mina läppar.

- Jag vill vara nära dig, mumlar jag. Jag tittar upp, och inser att Ben har gått ut ur rummet. Jag blir inte förvånad, han brukar vilja låta oss vara ifred.

- Kom här, säger han och omfamnar mig med sina långa armar.

_____________________

Efter mitt och Andres lilla kramkalas, skulle vi säga hejdå till dom andra killarna. Det är verkligen jättetråkigt, och jag kommer sakna dom. Men framförallt kommer jag sakna Ben. Han är min själsfrände, och jag kommer alltid att älska honom. Om han på något sätt skulle försvinna ur mitt liv, så skulle det få en total vändning.

- Hallå? Är du fortfarande trött eller? Ben hånande röst avbryter mina tankar om, komiskt nog, honom själv.

Jag ska precis svara något kaxigt tillbaka, men när jag öppnar munnen börjar min underläpp skaka som jag vet inte vad. Och utan att jag tänker på det rinner det tårar längs mina kinder.

- What did you say that made her cry, you bastard? Frågar James Ben. Bens ögon är oroliga, och han vet inte vad han ska göra. Små nervösa ljud lämnar hans mun och han gör ängsliga rörelser med händerna.