One step too late

13 - I've missed you, so f*cking much

Ninas POV

Flashback

- Har du några andra tjejer? Frågar jag rakt ut. Han säger ingenting, utan det blir helt tyst.

- Var det därför du inte ville prata med mig, Nina?

- Jag sa att du skulle svara.

- Okej, nej det har jag inte. Varför skulle jag? Och vad har du fått det ifrån? Nästan halvskrattar han. Jag svarar inte, så han svarar åt mig. - Det var William som sa det, eller hur? Frågar han, inte lika skrattandes längre. Motsatsen till och med, dödsallvarlig.

- Hur visste du det?

----------------------------------------

- William beter sig väldigt konstigt just nu. Tro mig, jag har sett blickarna som han ger dig. Och han kommer inte komma undan med det, svarar Andre.

- Okej, men varför gör han så här mot oss? Vad har vi gjort honom?

- Jag vet inte, men jag har mina idéer, svarar Andre, kort och enkelt som vanligt.

- Vad för några? Frågar jag, ivrig för att få veta Andres tankar. Men han svarar inte direkt, utan jag gör bara något i bakgrunden.

- Jag är ledsen Nina, men jag måste gå. Vi har blivit hotade via mail av olika gäng som jag måste fixa, innan vi åker.

- Okej.

- Vi ses snart, okej? Säger Andre, med en ärligt talat ganska gullig röst.

- Okej.

Och utan att säg något mer, la jag på. Jag sitter kvar på sängen ett tag, och tänker. Tänker och undrar varför William vill förstöra det jag och Andre har byggt upp. Mina ben slänger jag över kanten, och min hållning är ganska hängig. Min blick villar i mitt knä. Jag har uteslutit världen omkring, och rycker därför till när någon knackar på sovrumsdörren.

- Kom in, antar jag, svarar jag med en suck. Precis efteråt inser jag hur deppigt det lät.

- Wow, vad du lät nere? Vad pratade ni om som ändrade ditt humör så pass mycket? Halv-skrattar Ben, lutandes mot dörrkarmen. När han ser att jag inte skrattar slutar han vara glad. Ben stänger dörren, och sätter sig i slutändan av sängen, bredvid mig.

- Nej, det är inget, jag bara.. saknar honom? Antar jag, svarar jag ännu deppigare.

- Ja, det är ju lite meningen när man är ifrån någon man älskar.

Jag vänder huvudet mot Ben när han säger älskar. Jag tittar på honom, men får ingen ögonkontakt med honom. En slinga som jag placerat bakom örat åker fram, och hänger löst i luften. Ben tittar äntligen på mig, och sätter min hårslinga bakom örat igen.

- Men, även fast han inte säger det, så älskar han dig.

- Eller hur! Man märker verkligenhur mycket han älskar mig, säger jag oseriöst  och ironiskt, samtidigt som jag småskrattar.

Och som vanligt, så skrattar Ben med. Han förstår alltid mig. Det känns skönt att ha någon annan i gänget som jag kan prata med, än Andre. Visst jag har väl Alex, men Ben är ju just Ben.

Ben och jag ställer oss upp, han lägger plötsligt armen om mig, och jag kramar om honom med. En oväntad turbulens inträffar, och Ben tappar balansen. Han ramlar ner mot sängen, och drar med mig i fallet genom att ta tag om min handled. Jag skriker till, och han skrattar bara. Här ligger vi, i sängen, i princip på varandra. Om någon kommer in nu, så ser detta väldigt illa ut.