One step too late

18 - Betong

Ninas POV

Jag slänger mig framåt i den släckta korridoren. Betongväggarna är iskalla under mina fingrar när mina händer slås emot dom. Jag letar mig fram, och öppnar varje dörr som jag ser. Jag ser en dörr som skiljer sig från dom andra, längre ner i korridoren, som är en aning öppen. Så jag tar i allt jag kan, och springer mot dörren. Jag rycker upp den, för att sedan finna ingenting.

Mitt bröst höjs upp och ner i en hastig takt och jag får panik. Jag vänder mig om, och för händerna till håret. Jag drar och sliter i det, samtidigt som synfältet framför mig snurrar som jag vet inte vad.

Vet du ens vart du ska gå? Och Du kommer aldrig att lyckas om du fortsätter så här. Röster fyller mitt huvud, och blir det enda jag kan koncentrera mig på. Men jag kan inte ge upp, inte när jag har kommit så långt.

Plötsligt så hör jag något, något som inte är rösterna i mitt huvud. Ljudet är nära, förmodligen bara i ett rum några meter ifrån mig. Jag släpper ut ett andetag som jag inte visste att jag höll inne, och följer ljudet.

När jag har förstått var ljudet kommer ifrån, så flyger mina ögon öppna. Jag känner igen det ljudet, eller snarare rösten.

Jag slänger upp närmaste dörr, och hittar det jag letar efter.

- Andre!

Tidigare samma dag

- Har du tänkt på hur skum denna filmen egentligen är? Frågar Ben mig med hans ögonbryn högt uppe i pannan. Ben babblar på om filmen som vi tittar på. Han försöker få mig att glömma situationen. Han försöker distrahera mig.

- Lyssnar du ens? Frågar han irriterat.

Nej, vill jag svara, men jag vill inte låta dryg.

- Ja? Säger jag som om det vore självklart.

- Okej, vill du snälla repetera det jag precis sa? Han tittar på mig med en utmanande blick. När jag inte säger något, svarar han drygt tillbaka:

- Precis! Du lyssnar inte. Berätta vad du tänker på.

Jag vill bara rabbla ut allt som finns i mitt huvud just nu. Hur det går för dom andra på restaurangen just nu, vad dom gör, gömmer sig Daren där? Allt vill ut, men min mun vill inte öppnas.

- Det är ingenting, säger jag med ett litet leende. Ben tror inte på mig, så jag får ta till en lögn igen. - Jag är hungrig, kan vi inte gå och köpa något?

- Jag kan ringa rumsservice? Säger Ben och börjar gå mot telefonen som sitter fast i väggen.

- Nej, snälla. Kan vi inte köpa någon mat på andra sidan gatan eller något? Jag har tröttnat på Rumsservice-mat. Vi har ätit det i två dagar nu, säger jag. Jag hoppas att han tror mig, för jag vill verkligen ut ur det här hotellrummet.

- Okej, men du får stanna kvar. Andre vill egentligen inte att vi lämnar rummet, säger han och pekar på mig.

- Men det är ju bara över gatan?! Utbrister jag samtidigt som mina armar viftas i luften. Ben ser ut som om han inte vet vad han ska göra. Ärligt talat så tror jag att han tycker synd om mig.

- Okej, men då måste du gå framför mig hela tiden, jag måste se dig hela tiden. Du får inte försvinna, säger han med betoning på 'inte'.