One step too late

5 - Kaxiga svar och upptagna sovrum

Nu är vi i huset, jag står i hallen. Allt ser ut som förra gången jag var här. Samma tavlor på väggarna, samma mattor på golvet och samma möbler. Huset är stort, och jag kommer ihåg var alla rum ligger. Det finns tre våningar. Andres rum ligger högst upp, vilket också är det största rummet. En trappa ner från det, ligger alla andras rum. Andres förra högra hand, Daniel, hade sitt rum precis bredvid trappan som går från Andres rum ner till våran våning. Dem i gänget som bor med Andre, är dem som är dem bästa och skickligaste i gänget. Mitt gamla rum var mittemot Daniels rum. Vart är Daniel förresten? Och hur blev Ben Andres högra hand, om han redan hade en?

Utan att säga något till Andre, går jag uppför trappan, upp till mitt rum. När jag öppnar dörren, är det första jag ser en kropp. På min säng. Sedan inser jag att det är Daniel, så jag springer fram till honom. Är han död? Nej, pulsen slår. Sover han? Förmodligen, för han rör sig inte. Men varför ligger han i mitt rum? Hans rum är ju mittemot?

- Nina? Vart är du!? Hör jag en väldigt arg Andre ryta från nedervåningen.

- Här uppe, skriker jag tillbaka.

- Du får inte lämna min sida utan att jag vet om det, hur många gånger ska jag säga det?!

- Det skiter väl jag i, muttrar jag för mig själv.

Jag hör steg i trappan, och ångrar att jag sa var jag befann mig.

- Du ska göra som jag säger, annars...

Helt plötsligt stannar Andre upp, och ser lika förvånat ut som jag gjorde för ett par sekunder sen.

- Vad gör Daniel i ditt rum?

Jag vill svara något kaxigt tillbaka, men jag vet att han mest frågade sig själv.

- Oavsett, så får du följa med mig, säger Andre.

Han tar tag om min arm, drar ut mig ur rummet och börjar gå upp för trappan. Andre leder mig till hans rum.

- Du får sova med mig.

- Va? Nej, nej, nej det kommer inte att hända. Jag sover hellre hos Ben!

Det där sista om Ben borde jag aldrig ha sagt. Andre blir ännu argare, och puttar in mig i väggen. Sedan trycker han sig mot mig så jag knappt får någon luft.

- Varför Ben? Varför gillar du honom?

- Han är snäll, han trycker inte upp mig mot väggar när jag inte tycker som honom!

Då smalnar hans ögon, och för en sekund tror jag att jag såg ånger. Men det försvann lika snabbt som det visade sig. Då lämnar han mig, i hans rum utan ett ord. Jag gissar att han gick ner, då något kraschar i golvet efter några minuter.

Efteråt vet jag inte vad jag ska göra. Mitt rum är upptaget av Daniel, jag vill verkligen inte sova hos Andre och det skulle bara vara konstigt ifall jag på riktigt sov hos Ben. Så jag går försiktigt i trappan ner till nedervåningen för att gå till vardagsrummet. jag tar en filt och lägger mig i soffan. Jag somnar strax efter.

När jag vaknar ligger jag inte alls i soffan, utan i Andres säng med hans arm runt min midja. Nära. FÖR NÄRA. Jag försöker flytta på mig från honom, men helt plötsligt så drar han mig mot honom och sväljer avståndet mellan oss.

- Tro inte att jag inte märker vad du gör just nu, säger han med lugna ögon.
Hur skulle jag veta att han var vaken? Denna snubbe är helt oförutsägbar.

- Jag gör ingenting, säger jag så oskyldigt jag kan.

Fortfarande blundandes, ler han. Hans smilgropar visas tydligt. Jag hatar att säga det, men jag älskar hans leende.
Andre böjer ner sitt huvud till min axel, och burrar in sig i mitt hår. Men jag får inte falla för honom, han leker bara med mig. Jag har redan gått igenom det där en gång, och det räcker.