Do you really love me ? ( Jason McCann ) Swedish

Kapitel 13

Daisy's perspektiv :

Jag bara låg där på parkeringen bredvid Jason och var helt förstörd. Jag brydde mig inte om hur blodig jag blev. Han betyder verkligen något extra för mig. Men varför behövde min pappa förstöra detta ? Jason vill väll antagligen inte vara med mig efter det som hände. Mina tankar avbröts när jag ser att de andra killarna hoppar ut ur bilen och springer fram till mig och Jason. Edward springer fram till mig och hjälper mig upp och ger mig en kram medan Ryan,Carlos,Diego och Lukas springer fram till Jason.

- vi måste ta honom till sjukhuset snabbt !! Hör jag Diego halv skrika ut på parkeringen.

Jag ser hur dom bär in Jason i bilen och Jag känner hur tårarna blir fler och fler. Jag går in i bilen eftersom alla andra redan var där inne. Jag fick sätta mig längst bak i bilen där Jason låg medvetslös. Jag satte mig ner och la Jasons huvud i mitt knä. Mina kläder var redan blodiga så det skulle inte spela någon roll om de fick mer blod på sig. När jag hade spänt fast mig körde vi snabbt iväg till sjukhuset. Jag kände Hur tårar började bildas i mina ögon igen och de blev bara fler och fler. Jag tog tag i Jasons hand och flätade ihop våra fingrar.

- snälla Jason lämna mig inte. Viskar jag medan tårarna blev fler och fler.

Efter det svartnar allt.

2 timmar senare.

Jag vaknar upp av att ett starkt ljus träffar mina ögon. Det tar några sekunder innan jag får tillbaka synen. När synen var tillbaka ser jag att jag sitter i en stol och bredvid mig sitter de andra killarna. Jag antog att vi var på sjukhuset eftersom det luktade sjukhus och det var en sjukhus miljö. Jag måste ha somnat i bilen för jag minns inte att vi gick in på ett sjukhus. Jag rätar på mig och sätter mig mer ordentligt på stolen jag satt på. Innan jag hinner fråga någon av killarna hur Jason mår eller vad som händer ser jag en sjuksköterska komma gåendes från korridoren. 

- Jason har klarat sig och nu får ni hälsa på honom. Han är i rum 394.Säger sjuksköterskan när hon kom fram till mig och killarna.

- tack för informationen. Svarar Diego.

Alla reser sig upp och börjar gå mot rum 394. Jag följer bara efter då jag inte visste vart rummet låg eller vilket håll vi skulle åt. Efter typ 3 minuter var vi framme utanför Jasons rum.

- jag tycker Daisy borde gå in först för det tror jag Jason hade velat. Säger Edward med ett leende på läpparna.

Jag nickar till svar och går fram till dörren, tar tack i handtaget och öppnar dörren sakta. Jag stänger dörren efter mig och vänder mig om åt det hållet där Jasons sjukhussäng står. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Är han arg på mig för det som hände ?
Tycker han det är mitt fel ?
Är han inte arg ?
Ska jag gå fram ?

Mina tankar avbröts när jag hör Jason säga

- kom hit, medan han stärker ut armarna.

Jag går fram till Jason säng utan att säga något, lägger mig bredvid honom och nästan kastar mig in i hans famn. Jag känner hur en tår ramlar ner för min kind.

- förlåt Jason , jag är verkligen ledsen. Du förtjänar inte det här. Snälla snälla förlåt mig. Säger jag medan lägger mig närmare Jason.

Jag känner hur Jason lägger två fingrar under min haka och lyfter upp mitt huvud så vi nu har ögon kontakt.

- det är inte ditt fel , ta inte på dig skulden för något din pappa valde att göra. Säger Jason medan han torkar bort tårarna från min kind.

Jag älskar verkligen att vara i närheten av Jason. Han gjorde mig glad när jag inte ens trodde att jag kunde bli glad igen. Det var något speciellt mellan oss men jag vet inte vad. Efter att tag bröts tystnaden

- jo förresten , jag var fortfarande vid medvetandet när du sa att du älskade mig. Säger Jason med ett flin på läpparna

Jag kände hur jag ville slå mig själv i pannan, han hade alltså hört allt ? Allt jag hade sagt?
Jag menade det jag sa men jag skämdes så mycket nu. Jag bestämde mig för att dra täcket över huvudet då jag tyckte detta var så pinsamt. Jag kände hur Jason försökte dra bort täcket från mitt huvud men jag hade ett stadigt grepp om täcket så han lyckades inte, vilket fick mig att börja skratta. Men jag antar att han fick en ny idé för rätt som det var låg han tätt intill mig under täcket.

- bara så du vet känner jag samma sak. Viskade Jason

---------------------------------------

Hoppas ni gillar detta kapitel. Förlåt för att kapitlet blev kort men ska försöka skriva nästa kapitel längre. Jag kommer inte kunna uppdatera i helgen för jag ska tävla SM. Men kommer föröka få upp ett till kapitel på söndag kväll eller måndag.