Do you really love me ? ( Jason McCann ) Swedish

Kapitel 26

Daisy's perspektiv :

Det var helt kol svart i rummet det ända som lös upp rummet en aning var lampan ovanför bordet där jag satt. Mina händer var fast spända i bordet och framför mig stod en stor låda. Jag visste inte vad som väntade mig men jag visste att det skulle vara en lång natt.

- Snälla låt mig gå. Sa jag med gråten i halsen, allt jag ville var att komma här ifrån.

Helt plötsligt hör jag hur lådan framför mig börjar låta som att man startar en maskin.

- Berätta om Jason och hans gäng ! Sa en robotliknade röst från lådan framför mig.

- Jag kommer aldrig berätta något om dom för er , ni bestämmer inte över mig ! Sa jag medan jag skakade på huvudet.

Bara några sekunder efter känner jag hur det började sticka i hela kroppen, jag fick en elstöt. Det här skulle sluta illa men jag tänker inte berätta något och det har jag bestämt mig för.

- Berätta om Jason och hans gäng. Sa samma robot röst igen.

jag vägrade att svara och känner snabbt den stickande känslan i kroppen igen, fast den här gången var den ännu starkare. Rösten sa samma sa igen och jag vägrade att svara, allt eftersom kom den obehagliga känslan tillbaka och den kändes bara värre och värre för varje gång.

- SNÄLLA SLUTA ! skrek jag ut medan tårarna rann ner för mina kinder.

Jag vaknade av att jag kände att någon la sina händer på mig.

- Snälla gör mig inte illa , sa jag medan tårarna rann ner för mina kinder.

- Daisy lugna ner dig , det är jag Jason. Allt är lugnt det var bara en mardröm.

Jag slängde mig i Jasons famn och grät mot hans bröst. Jag hade aldrig varit så här rädd i hela mitt liv. 

Ett par timmar senare 

Ända sen imorse hade jag fått flashbacks från de senaste veckorna. Jag visste inte hur jag skulle berätta allt som hände för Jason , jag vet inte heller om jag vill berätta. Jag vet inte om jag kan fortsätta leva det här livet. Leva livet med en kriminell pojkvän , leva i rädsla för att hamna i en livsavgörande situation. Jag vet att hela min familj på pappas sida lever ett likadant liv. Det finns bara etta sätt att lösa det på och det är att försvinna. Jag kan bo i min mammans gamla hus och börja om , söka till en ny skola och allt. Jag orkar bara inte leva i rädsla längre. Men nu kommer den svåra biten , att berätta för Jason att jag måst gå. Jag ville inte såra honom , han har gått igen så mycket och förtjänar inte att bli sårad igen men jag kan inte stanna. 

Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren som lede ut ur Jasons sov rum och började gå mot trappan som ledde ner till nedervåningen. När jag kom ner till nedervåningen såg jag att Jason och de andra killarna satt i vardags rummet och kollade på något på tv. 

- Jason kan jag få prata med dig ? 

- mm , sa Jason med blicken fast i tv.n 

- Det är viktigt , sa jag med en allvarligare röst. 

Jason reste sig från soffan med en suck och följde efter mig in till köket. 

-  Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Sa jag och kände hur en klump äkte i halsen. 

- Vad sägs som att börja från början. Sa Jason medan han gav mig en frågande blick. 

- Aa, ehmm hela morgonen har jag fått flashbacks som det som hände mig de senaste veckorna. Och jag tror inte jag kan fortsätta så här Jason. Du får inte tro att jag inte älskar dig längre för det gör jag och det kommer jag alltid göra men jag kan inte leva i rädsla för att du ska dö eller för att jag ska råka illa ut. Jag kollade upp mot Jason och kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Snälla förlåt mig Jason. Sa jag innan jag ställde mig upp för att gå ut. 

Jag hann inte gå långt för ens Jason tog ett hårt grepp om min arm.  

- Jason gör det inte jobbigare en vad det redan är. Om du älskar mig så låter du mig gå. 

Jason's perspektiv : 

Orden Daisy sa till mig krossade mitt hjärta , skulle jag bara låta mitt allt gå ut genom den dörren och försvinna ? 

Helt plötsligt släppte jag taget om Daisys arm, det måste vara mitt undermedvetna. Jag såg henne snabbt försvinna ut ur dörren och bort från huset. 

Jag visste inte hur jag skulle tanter den här situationen. Jag vände mig om och såg den skål som stod på en byrå, jag fattade snabbt tag i skålen och slängde in den i väggen. Killarna som satt i vardagsrummet var nu snabbt ute i hallen och kollade ner på golvet där alla glas bitar var och upp på mig igen. Allt jag ville göra var att skrika på de för att uttrycka min ilska och sorg men jag kunde inte visa mig svag. Jag vände då på mig och gick med bestämda steg upp för trappan och smällde igen dörren till mitt rum. 

Daisy's perspektiv : 

Jag stod nu framför min mammas gamla hur med tårar rinnande ner för mina kinder. Jag älskade fortfarande Jason och jag vill mer en allt stanna hos honom men ärligt talat så vågar jag inte , jag är för rädd. Jag gick upp för uppfarten till huset och fram till dörren, lyfte på dörrmattan  och där låg nyckeln som den alltid har gjort. Jag låste upp dörren och gick in. Jag var nu reda att börja om , även om jag skulle sakna Jason något så otroligt mycket. 

-----------------

 Förlåt förlåt förlåt för att jag inte har uppdaterat ett nytt kapitel på 2 månader !!

eftersom jag har dyslexi så är det svårt för mig att skriva denna novell, för det tar väldigt lång tid för mig att skriva ett kapitel och jag har därför varit fast på det här kapitlet i 2 månader, jag har också haft mycket i skolan och träningen och har helt enkelt inte hittat tiden till att skriva. Men nu är jag tillbaka och ska fortsätta skriva !! 

jag kan inte riktigt fatta att det är över 2000 so har läst denna novell , asså omg tack så sjukt mycket det betyder allt för mig 

hoppas ni gillar detta kapitel och fortfarande vill läsa min novell <3