Do you really love me ? ( Jason McCann ) Swedish

Kapitel 25

Daisy's perspektiv :

Jag vaknade av att någon smällde upp min dörr och lyfte upp mig ur sängen. Jag hoppades på att det var Jason men så klart var det inte han. Jag kunde inte riktigt se vem det var men personen bar mig ut ur byggnaden och in i en svart skåp bil. Paniken började stiga när bilen började rulla, Hur skulle Jason hitta mig nu ? Jag kommer vara fast här för evigt.

Efter en väldigt lång bil resa , kanske 3 timmar öppnades bil dörren. Ljuset bländade mig men efter någon sekund var synen tillbaka. Framför mig stod en lång kille med svarta kläder. Han tog tag i min handled och drog mig ut ur bilen. Framför mig var nu en dörr ner till någon slags källare skulle jag gissa. Killen öppnade dörren och slängde in mig genom dörr öppningen och innan jag visste ordet av det slängde han igen dörren och låste den.

Helt plötsligt bländades jag av att ljuset sattes på. Jag gick ner för trappan som var framför mig, när jag kom ner möts jag av ett tomt rum. Det fanns verkligen ingenting där nere. Att bara kolla mig runt om kring fick mig att rysa, här är jag fast och ingen vet var jag är.

3 veckor senare

Jason's perspektiv :

Det hade nu gått 3 veckor sen jag såg Daisy senast. Jag har letat efter henne varenda dag i 3 veckor nu, jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte har hittat henne än. Om hon är skadad kommer jag aldrig förlåta mig själv eller de som gjorde det mot henne. Allt jag hade gjort de senaste tre veckorna var att vara inne på mitt rum förutom när jag skulle leta efter Daisy.

- Ska vi åka ?! Hörde jag Alexander skrika från nere våningen.

Ja , Alexander har bott här sen Daisy försvann, Men det är bara för att vi måste sammarbeta om vi någon gång ska hitta henne. Även om det är väldigt störande att han bor här så är det ett måste.

Jag gick ut ur mitt rum och ner för trappan. Jag mötte de andra killarna och Alexander nedanför trappan, de såg nästan chokade över att se mig men det är väll förståeligt.

- Idag ska vi hitta henne, jag åker inte hem för ens jag har hittat henne. Var det ända jag sa innan jag gick ut genom dörren och fram till bilen.

Nu hade vi kommit en bit på vägen och idag hade vi bestämt oss för att åka en bit länge bort från där Daisy försvann. Edward hade försökt att spåra de som tog Daisy ifrån mig och vi hade fått fram en plats där de skulle kunna gömma sig, så vi satsade på att det var rätt vad hade vi at förlora liksom. Efter många timmar var vi framme vid en byggnad som såg ut som en gammal lada. Alla började göra sig redo för att hitta Daisy.

-

Vi hade nu letat i flera timmar och klockan började närma sig 20.00.

- Jason vi borde åka hem nu , vi kan komma tillbaka imorgon. Sa Ryan med en gnällig röst.

- Nej ! Jag åker inte hem för ens vi har hittat Daisy. Skrek jag medan jag fortsatte att leta.

Daisy's perspektiv :

Det har nu gått tre veckor och jag har nästan tappat hoppet om att jag någonsin ska komma ut här ifrån. Allt jag ville var att komma bort från det här stället och personerna här. Idag har jag i varje fall bestämt mig för att rymma och jag måste verkligen lyckas för annars kommer det sluta illa. Eftersom jag har varit här i tre veckor nu har jag tagit reda på en del saker och utforskat stället. Det har visat sig att där jag är fast är större en bara en källare, där jag blev ner slängd är alltså bara en liten del av hela byggnaden. Något jag också har tagit reda på att den södra delen av byggnaden är avlarmad och obevakad klockan 23.00 - 23.10, jag har alltså tio minuter på mig att springa genom hela byggnaden och ut genom dörren.

Klockan började närma sig 22.30 och jag gjorde mig redo för att springa det snabbaste jag kunde genom hela korridoren. Jag måste verkligen klara det för jag vill verkligen inte bemöta det som skulle kunna hända om jag inte lyckades.

Nu var det bara några sekunder kvar tills att jag skulle göra mitt försök till att rymma. Helt plötsligt slog klockan 23.00 och jag slängde upp dörren och började springa mot den södra delen. Jag kände hur nervositeten och stressen om att hinna byggdes upp för varje steg jag tog, allt jag ville var att komma ut har ifrån.

Nu var jag äntligen framme vid den södra delen och jag kunde se dörren jag skulle ut igenom. Men korridoren var lång och jag började få en känsla om att jag inte skulle klara det. Jag började springa lite snabbare en vad jag redan hade gjort men när jag var halvvägs genom korridoren hände något som jag absolut inte ville skulle hända. Tiden var ute och larmet började tjuta i mina öron. Jag kände hur tårarna började trycka bakom mina ögon,men jag kunde bara inte ge upp här och nu så jag fortsatte att springa det snabbaste jag kunde.

Jason's perspektiv :

Klockan var nu 23.08 och vi hade inte hittat något spår av Daisy eller någon annan. Jag började långsamt ge upp hoppet, men jag skulle inte gå någon stans för ens jag hade hittat henne. De andra killarna förutom jag , Edward och Alexander hade gått tillbaka till bilen. Men helt plötsligt avbröts mina tankar.

- Jason och Alexander hör ni det där ? Frågade Edward med en allvarlig blick.

Det lät som att ett larm gick igång under marken. Vi följde det larmliknande ljudet och kom fram till en dörr som såg ut att leda ner under marken. Larmet lät som starkast vid dörren och vi började göra allt vi kunde för att få upp den.

Daisy's perspektiv :

Larmet tjöt i mina öron men jag fortsatte att springa medan tårarna rann ner för mina kinder.

Jag var äntligen framme vid dörren och jag försökte jobba så snabbt som jag kunde för att låsa upp låset och få upp dörren. Jag hörde steg komma bakom mig vilket fick min panik att stiga ytligare en grad. Till sist låste jag äntligen upp låset, jag slängde upp dörren och sprang ut så snabbt jag kunde. Längre bort ser jag tre personer stå och försöker få upp en annan dörr. Jag börjar springa mot deras riktning för att få hjälp. När jag kommer tillräckligt nära kunde jag inte tro mina ögon.

- Jason !! skrek jag ut medan tårarna började rinna ännu mer.

Jason vände sig snabbt mot mitt håll. Jag sprang det snabbaste jag kunde fram till Jason och hoppade upp i hans famn. Jag kramade om Jason det hårdaste jag kunde medan jag brast ut i gråt.

- Snälla släpp aldrig taget om mig igen. Sa jag mellan snyftningarna.

- Jag lovar , jag ska aldrig släppa taget om dig igen. Sa Jason med skakig röst , man kunde höra att han var nära på att börja gråta.

Jag hoppade ner från Jasons famn och gick fram till Alexander och Edward och kramade om de. Efter det gick jag tillbaka till Jason och tog tag i hans hand. Vi gick hand i hand tillbaka till bilen och åkte hem.

När vi kom hem gick jag raka vägen upp till Jasons rum och Jason kom tätt efter. Detta var något av de läskigaste sakerna jag hade varit med om och jag vill verkligen inte uppleva det igen.

----------------

Äntligen är detta kapitel färdigt. Förlåt om det tog lång tid igen men är sjuk just nu och har jobbad ganska mycket med det här kapitlet. Men jag hoppas ni gillar det 💓