Out Of Town Girl (Justin Bieber)

Kapitel 10

Adrias perspektiv 2 dagar senare:

  Okej så enda sedan vi kom hem efter våran lilla utflykt för att ta bort handbojorna så har det inte riktigt vart samma mellan mig och Justin. Vi försökte prata men det har inte riktigt gått så bra. Det är väldigt stelt mellan oss och ingen utav oss vet riktigt vad vi ska säga. Jag ville inte säga något då ja nu är rädd att såra Justin med vad jag än säger. Jag visste ju att han var sårad innan han kom hit men jag trodde aldrig att det var något så här djupt. Något så här farligt så att säga. För trotts att det var ett tag sen det här hände Justin så kunde jag märka på honom att han ännu inte kommit över det. Det var ju tydligen ett han fortfarande var sårad, vare sig han vill erkänna det eller inte.

  Så vi har inte sagt särskilt mycket till varandra. Jag ger honom mest bara uppgifter att göra -vilket han till min förvåning faktiskt har börjat göra- och han säger bara okej innan han börjar med dem. Han har hjälpt mig med att rusta upp hönshuset, han har hjälpt mig att valla in fåren och mockat stallen. Vilket om ni frågar mig är det mest häpnadsväckande. Tidigare har han knappt gått in i stallen utan att protestera och nu hjälper han faktiskt. Något har ju uppenbarligen hänt och jag förmodar att det har med vårat samtal att göra. Det är i alla fall den enda förklaringen som jag kan komma på.

  Jag antar att vårat samtal gett oss en annan synpunkt av varandra. Vi har mer, respekt? Kan man säga det. Aja i alla fall. Vi har fått mer respekt för varandra. Jag förstår nu varför han blev sårad och varför han inte vill släppa något för nära in på sig. Speciellt inte tjejer också. Det var en tjej som sårade honom och han vill inte bli sårad igen så han låter aldrig något komma tillräckligt nära honom för att skada honom. 

  Det är lite som jag då. Fast våra anledningar att inte lita på folk är annorlunda. Visst vi båda har blivit skadad av en person men av helt olika anledningar som sagt. Justin var den första som jag berättade det för. Även om jag uteslöt hälften när jag berättade för honom vad som hade hänt så var det skönt att ha sagt det till någon. Jag kanske borde ha berättat allt för honom med tanke på vad han berättade för mig. Men jag kunde inte. Jag bara kunde inte. Jag försökte men det tog stop. Något bak i mitt huvud sa åt mig att inte göra det, att han inte skulle se mig på samma sätt då. Att han skulle bli äcklad utav mig. Så jag sa nej när han frågade fall det var allt han gjorde. Men det var långt ifrån allt som hände och jag tror inte att någon någonsin kommer få reda på vad som hände. 

  Den riktiga anledningen till att jag inte vill ha en kille nära mig.

 Juste jag kanske borde berätta att jag fortfarande har Justin i handbojor. Jag vet att Justin är sårad och allt men jag har fortfarande ett jobb att göra och det är att få bort Justin från festande, drickande och tjejerna. Så genom att alltid ha koll på honom så vet jag att han inte går iväg någonstans där han inte borde vara, jag kunde alltid ha ett öga på honom. Eller lita på John, Kenny och Alex att dem höll koll på honom. För den här gången var jag smart nog att inte ge bort nyckeln till någon. Jag behöll den själv den här gången för att jag skulle kunna ta av och på dem när som helst jag ville. För jag behövde stunder för mig själv. Som när jag behövde gå på toa, för tro mig det var jävligt jobbigt när vi satt ihop. Den ena fick stå så långt bort som möjligt, kolla andra hållet och ha musik i öronen.

  I alla fall så har killarna hjälpt mig att hålla koll på Justin. Jag vet att det här absolut inte är vad Justin vill men han måste inse att det finns andra sätt att ta hand om sorgen. Att han kan leva utan allt festande och all den där skiten.

  ”Adria kan du snälla ta bort dem här nu? Eller i alla fall sätta ihop mig med någon annan. Jag klarar inte av att sitta ihop med John en sekund till” sa Justin klagande och jag drogs ur mina tankar. Justin kom staplandes med ett irriterande ansiktuttryck mot mig med John -som hade ett stort leende på läpparna- släppandes efter sig och jag skrattade högt.