Out Of Town Girl (Justin Bieber)

Kapitel 27

  Jag satte mig upp med ett ryck och kollade nästan panikslaget runt mig innan jag insåg vart jag var någonstans. Jag andades lättat ut men kunde känna hur tårarna brände bakom ögonlocken men jag tvingade dem tillbaka. Jag ville inte gråta, jag visste att mitt beslut var för det bästa. Så varför kändes det inte bättre än det gjorde? Varför kändes det inte helt rätt att vara ifrån henne så här?

  Jag vet att hon inte skulle klara av alla press och fans. Hon sa det själv, hon skulle inte klara av det för allt som hon hade hemma skulle försvinna. Hon skulle inte kunna springa runt fritt på gården och bara vara. Hennes privatliv skulle försvinna, det enda positiva hon kunde se med att få mer blickar på sig var att försäljningen kanske skulle kunna öka.

  Men jag saknade henne dammit. Jag saknade hennes leende, hennes ögon, hennes skratt som alltid satte ett leende på mina läppar. Jag saknade känslan av att ha henne i mina armar, hennes läppar mot mina och att bara vara runt henne. Jag har aldrig saknat en person så här mycket och det tog allt inom mig att inte lyfta telefonen för att ringa henne. Men jag stod emot. Eller för att vara helt ärlig så har jag ringt henne flera gånger. Jag har velat höra hennes röst så jag har ringt med dolt nummer och när hon sen svarar säger jag inget. Jag låter henne bara säga några ord innan hon lägger på. Jag ville så gärna säga något till henne, be om förlåtelse för att jag lämnade henne. Men det var alltid något som fick mig att stå emot den impulsen.

  Jag visste att det skulle vara alldeles för stor chans att jag skulle åka tillbaka om jag pratade med henne. Så istället så plågade jag mig själv med bara ljudet av hennes röst. Men det lugnade mig. Jag har fått impulser av att jag velat dricka eller ta något bara för att glömma bort allt för ett tag. Men jag ville inte glömma, jag ville inte glömma bort Adria. Hon var den rätta för mig, det är bara synd att det aldrig skulle funka mellan oss. Om det hade vart andra omständigheter så kanske. Men nu är det så här och det är inget jag kunde göra åt det. 

  ”Justin, Justin” hörde jag någon säga och vred snabbt huvudet i dörrens riktning för att se Ryan halvvägs in. Jag kunde skymta Chaz bakom honom och ett litet leende spreds på mina läppar vid synen av mina kompisar. Visst jag har pratat med dem i telefon sen jag kom tillbaka men jag har inte träffat dem än.

  När dem märkte att dem hade min uppmärksamhet gjorde dem ett språng mot mig innan dem slängde sig i sängen över mig med höga tjut. Jag kunde inte låta bli att skratta med dem och det för en gångs skull så var det ett rakt igenom ett riktigt skratt. 

  ”What’s up budy?” frågade Chaz när dem äntligen rullat av mig och dem båda kollade frågandes på mig.

  ”Det är bra”

  ”Det är inte vad vi har hört från din mamma och crew” sa Ryan och jag kollade chockat på honom. Han skakade bara smått på huvudet innan han fortsatte ”Din mamma ringde oss för någon dag sen och bad oss komma hit. Hon säger att du vart väldigt nere men att du inte vill prata med någon om det. Hon hoppades på att vi kunde muntra upp dig lite och få dig att prata lite. För Justin du vet att du kan prata med oss om allt, vi är här för dig.”

  ”Jag vet att jag kan prata med er killar och jag uppskattar det verkligen. Men”