Out Of Town Girl (Justin Bieber)

Kapitel 24

  Justin började kyssa mig med sådan kraft som han aldrig kysst mig med tidigare och jag kunde inte göra något annat än att besvara den. Inte för att jag klagade, jag gillade att kyssa Justin. Men just nu var jag alldeles för förvirrad och chockad för att kunna fokusera på kyssen. Justin hade erkänt att han älskade mig, han sa att han älskade mig. Ingen kille har någonsin sagt att dem älskar mig. Jag har aldrig inte ens haft en kille. Allt det här var nytt för mig, jag hade inte ens vart tillsammans med Justin så länge. Så älskade jag honom? Visste jag ens vad det var? Jag menar Justin har känt allt det här, han har redan gått igenom det här så han vet vad han pratar om. Men jag, jag hade stängt av mina känslor så länge att jag nu blivit ett känslomässigt vrak. Jag vet inte längre vad som är upp och ner. Jag tror att det är rätt att säga att Justin totalt vänt upp och ner på mitt liv.

Justins perspektiv

Jag drog mig andfått bort från Adria efter kyssen och försökte hämta andan innan jag kollade ner på henne. Men hennes blick var inte vad jag hade förväntat mig. Jag hade hoppats på en blick som skulle matcha min, en av kärlek och förundran. Men istället så mötes jag av en chockad och panikslagen blick vilket även lämnade mig en aning panikslagen. 

  Hade jag sagt det för tidigt? Var hon inte redo för det här eller var det helt enkelt inte vad hon letade efter? Jag hade inte menat att säga det nu, det hade bara slunkit ur mig.

  Hon öppnade och stängde munnen flera gånger, men hon sa inget, inget kom ut. Hon bara kollade på mig med dem där stora, vackra, bruna ögonen av hennes. Men inget ljud kom ut och jag fortsatte att bli mer panikslagen för varje sekund som gick.

  ”Adria du behöver inte säga det tillbaka om du inte vill, om du inte känner det. Du behöver inte känna dig tvingad till att säga något bara för att jag sa det. Jag hade inte menat att säga det, det bara kom. Glöm att jag ens sa något okej, tänk inte på det”

  ”Justin du kan inte ta tillbaka något sådant. Du kan inte bara säga något och sen bara ta tillbaka. Speciellt inget sånt, det förstår du väll själv”

  ”Ja, ja jag bara. Jag bara” började stamma fram och jag har aldrig vart så tacksam till Henrik som jag var just nu.

  ”Ungar skulle ni kunna komma ner en liten stund, jag skulle behöva prata med er båda” ropade han vilket jag tog till min fördel för att kunna fly från Adria. Jag vet att det var fegt utav mig att bara sticka så här, jag visste att vi skulle behöva prata om det här för eller senare, men jag kunde bara inte prata om det just nu. Jag tror jag har en liten panikattack. Jag kan inte fatta att jag klantat mig så. Jag sa det för tidigt, jag borde ha väntat med att säga det. Allt det här är för nytt för henne, jag borde ha väntat tills hon var mer bekväm med det här. Men jag trodde faktiskt att hon älskade mig tillbaka, att hon trotts allt som har hänt henne kunde älska henne. Men som jag har sagt hundra gånger nu, jag gick för fort fram. Jag skrämde säkert bort henne. 

*********

  Jag satt nu tillsammans med Henrik i vardagsrummet och väntade på att Adria skulle komma. VI hade redan suttit här ett tag, under en ganska stel tystnad måste jag lägga till. Men jag antar att jag bara har mig själv att skylla. Adria satt väll fortfarande kvar chockad och förvirrad efter det som hände. Det hade jag också gjort.

  ”Förlåt för att det tog sådan tid, jag behövde bara fixa med en sak innan jag kunde komma” sa Adria med ett på klistrat leende och jag kunde se hur hon kollade på allt utom mig. Hennes blick flickade hela tiden och hon pillade smått med fingrarna.

  ”Det är lugnt, det var inte någon jätte brådska. Jag tänkte bara att det skulle vara lättast att berätta för er samtidigt, så slipper jag ta det en och en”