Out Of Town Girl (Justin Bieber)

Kapitel 29

  ”Åh Adria det är dags att vakna nu” hörde jag Tomas röst tränga igenom min dröm men jag försökte stänga honom ute. Jag försökte putta bort honom för när jag sov var jag äntligen fri från honom. Det var min enda fristad där jag kunde ta det lugnt. För dem senaste fyra dagarna sen han kom hit har jag inte fått en lugn stund. Om jag hade tur kunde jag få någon minut när han skulle hämta mat eller annat till sig. För saker till mig hämtade han aldrig. Han tyckte tydligen att jag gått upp i vikt sen senast han såg mig och tyckte därför att jag skulle gå ner vilket han fixade genom att svälta mig.

  Min mage kurar var och varannan sekund men jag vågade inte be om mat från Tomas. Jag var rädd för vad han skulle göra, att han skulle bli sur på mig och skada mig om jag bad om mat. Han skadade mig redan som det var så jag behövde inte ge honom en till anledning. 

  Han hade vart hänsynslös dem senaste dagarna, jag har inte fått en ledig stund. Min kropp värkte överallt och jag tror inte att jag kommer klara av så mycket mer. Jag är både fysiskt och psykiskt trött. Det är till och med så illa att jag inte ens orkar kämpa emot längre. Det är ändå ingen nytta. Tomas verkar ju ändå tända på när jag kämpar emot så genom att göra just det gjorde jag det bara bättre för honom.

  Mitt enda hopp vid det här laget var att någon skulle komma hit och upptäcka mig. Hjälpa mig bort från Tomas och hjälpa mig ta kontakt med polisen. För om jag någonsin kommer härifrån tänker jag inte hålla det här för mig själv längre. Jag kan inte fortsätta så här, jag trodde att jag kunde men dem här senaste dagarna har fått mig att inse vad Justin pratade om. Jag kunde inte hålla det här inne längre, det skulle bara göra allt värre. Och kanske, kanske skulle jag kunna rädda andra tjejer från att gå igenom samma sak som jag. För något säger mig att Tomas skulle kunna göra det här mot någon annan också.

  ”Adria när jag pratar med dig så ska du svara mig” morrade Tomas när han väll var uppe där jag låg men än en gång svarade jag honom inte. Jag visste att slaget skulle komma innan jag ens kände det men kraften han la i det chockade mig. Jag kände hela min kropp verka men jag gjorde inte ett ljud, jag ville inte ge honom det nöjet. 

  Tomas mumlade något ilsket för sig själv och jag hörde hur han ställde ner grejerna han hade med sig innan han kom över till mig igen. Jag kände rädslan spridas igenom mig igen precis som alla andra gånger han är nära mig. Men helt ärligt så har jag börja vänja mig vid den rädslan. Den är inte bekväm men det är välbekant nu. Hans händer greppade tag om mina axlar och vred runt mig så att jag låg på rygg. Jag hörde en duns lite längre bort och antog att det var hans skor då jag i nästa sekund tog emot en spark mot mina revben men det var ingen sko som prydde hans fot längre. 

  Jag kände en till spark mot mina revben och den här gången kunde jag inte hålla inne skriket som lämnade mina läppar. Ytligare en spark mot mina revben kom innan han satte sig gränslande över mina höfter. Hans ben hårt pressade mot mina sidor för att hålla mig på plats medans hans händer greppade tag om mitt ansikte för att vrida det mot vart jag antog hans ansikte var.

  ”Du vet Adria, jag är besviken på dig. Jag trodde att din pappa hade lärt dig bättre, eller har du aldrig hört att man ska kolla på den som man pratade med”

  ”Nej han måste ha glömt att nämna det men min pappa lärde mig däremot att det är fel att slå och våldta någon så jag antar att vi både missade något i våran uppväxt” sa jag och öppnade nu ögonen för första gången sen han kom. Min blick möte hans och jag kunde se ilskan i den. Det var ett uttryck som jag var van att se på honom nu för tiden. Det var antingen det eller ansiktet han gjorde varje gång han våldtog mig. Om jag skulle välja något skulle jag välja det ilskna, det andra gör mig bara äcklad på så många nivåer.