Out Of Town Girl (Justin Bieber)

Kapitel 11

  Jag stod stum ett tag och kollade chockat efter Adria tillsammans med Henrik och Thomas. Henrik var den första som verkade dra sig ur chocken och skiftade lite obehagligt på sig. Jag kollade bort från där Adria försvann och kollade på Henrik som rynkade smått på pannan.

  ”Jag kanske borde gå och kolla till henne” mumlade han fram och började gå bort mot ladan men jag stoppade honom.

  ”Jag tar det Henrik”

  ”Är du säker? Jag kan ta det annars”

  ”Det är lugnt jag tar det. Det är ingen fara. Stanna här med din kompis. Jag antar att ni har en del att prata om med tanke på att ni förmodligen har pratat på länge” sa jag och gav  honom ett litet leende innan jag vände om för att gå efter Adria. 

  Jag öppnade dörren intill ladan och började försiktigt kolla runt. Jag hittade henne ingenstans på bottenvåningen så jag började långsamt göra min väg till övervåningen. Jag gick bort till hennes sida av loftet men kunde inte hitta henne där heller. Jag började ge upp hoppet och skulle precis gå ner till undervåningen igen när jag hörde snyftande från min sida utav loftet. Jag gick bort till där ljudet kom ifrån och rundade höet som stod där uppe. Det jag nu fick syn på fick mitt blod att frysa till is.

  På marken, upptryck i ett hörn så nära väggen att hon lika gärna skulle kunna vara en del utav den satt Adria. Hon hade benen hårt upptryckta mot bröstet, armarna lindade runt benen och huvudet vilandes mot hennes knän. Hon skakade kraftigt och hennes snyftande var höga.

  ”Adria?” frågade jag lågt och började sakta gå närmre henne men stannade snabbt när Adria ryckt till. Hon kollade upp på mig och jag kunde nu se hennes rödsprängda ögon, tårarna som rann ner för hennes kinder. Hon var förstörd.

  ”Snälla kom inte närmre” bad hon i en knappt hörbar viskning men jag skakade fort på huvudet. Jag kunde inte lämna henne så här. Hon var ett vrak och hon behövde hjälp vara sig hon ville erkänna det eller inte. Hon var en av dem där personerna som alltid skulle visa sig stark, som alltid hjälpte alla andra men aldrig tog hjälp själv. Men vet ni vad, ibland är det dem starkaste personerna som behöver hjälpen mest. Det är oftast dem som håller allt inne och säger inget för att dem inte vill tynga en. Adria var en av dem personerna, det var i alla fall vad jag hade uppfattat utav henne men det var nu tydligt att hon behövde hjälp.

  Utan att så mycket säga ett ord till gick jag fort fram till henne trotts hennes protester och drog uppe henne i min famn. Dock kan jag väll inte säga att det var en enkel uppgift. Hon sparkades och slogs i försök att komma bort från mig men jag skulle inte tillåta det ”Adria snälla lugna ner dig, jag kommer inte skada dig. Bara snälla, lugna ner dig” bad jag och höll kvar henne upptryckt mot hennes bröst. Jag greppade tag om hennes handleder så att hon inte längre kunde slå in sina näver i mitt bröst och efter ett tag så började hennes sparkande sluta också. Hon stillnade i mitt grepp och jag släppte försiktigt mitt grepp om hennes handleder. Hennes armar föll livlöst ner i hennes knä och henne huvud föll mot ditt bröst.

  Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, fanns det ens något som jag skulle kunna säga för att göra det bättre? Jag skulle kunna säger saker som att allting kommer att bli bättre snart ska du se, eller du har ingenting att oroa dig för. Men Adria skulle se igenom allt det där. Det var bara två stora lögner som jag själv inte trodde på. Och hur skulle jag kunna få henne att tro på det om jag inte ens tror på det själv? Exakt, det skulle inte gå särskilt bra.

  ”Varför Justin?” frågade Adria plötsligt och jag kollade frågandes på henne ”Varför var han tvungen att komma tillbaka? Han lovade att aldrig komma tillbaka efter senast så varför har han kommit tillbaka? Varför nu?” grät hon fram och jag drog henne tätare mot mitt bröst.