In your arms - The Fooo Fanfiction

Kapitel 8: Future

"Mamma har pratat med mig, och hon tycker att det blir jobbigt om du måste bo länge hos oss!" Säger Lovisa.

Jag ser på henne att hon inte alls håller med sin mamma.

"Jag förstår" säger jag.

"Anyway!" Säger Lovisa och snurrar så häftigt på sitt latteglas att kaffet skvimpar över kanten.

Jag försöker hålla mig för skratt men lyckas inget vidare.

Vi får irriterade blickar från ett par i 20 årsåldern som satt vid bordet bredvid.

Men tyvärr så får det bara oss att skratta ännu mer.

De försökte förmodligen ha en lugn och harmonisk dejt, och så kommer jag och Lovisa och förstör.

Naww.... Stackarna!

Noterna min sarkasm!

Vi livade ju upp deras tillvaro iallafall.

Lovisa skrattar så mycket att hon börjar gråta.

Jag kastar en blick mot klockan. 16.39

"Jag måste gå!" Säger jag.

"Ses ikväll bästii" säger hon och ger mig en stor kram.

Jag travar iväg längs trottoaren, då och då skickar jag en blick mot mobilen, där jag har vägbeskrivningen.

Efter 20 minuter kommer jag fram till en stor gul villa. På den vita grinden, i det vita staket som omringar hela trädgården, sitter en liten metallplatta.

Jag läser det inristade texten.

Rudberg

Min familj.

Tror jag...

Jag öppnar grinden och går längs med den lilla grusgången.

Jag höjer ena handen och tar ett djupt andetag.

Vadfan ska jag säga?? Ska jag var på något speciellt sätt?? Ska jag...

Käften Emil! Det är som att du är hos en kompis...

... Bara att kompisens föräldrar är dina föräldrar som du blev kidnappad från...

Men bara käften och knacka!

Som tur är så vinner den senare rösten.

Jag knackar och drar snabbt in lite luft i lungorna.

Dörren öppnas och en kort kvinna, eller hon är kortare än mig, och jag är 1,70 m, kommer ut på trappan.

Hon har mörkt brunt hår och pigga mörkt bruna ögon.

"Du är Emelie, eller?" Frågar hon på betydligt mer göteborska än hennes son.

Jag nickar och hon drar in mig i en kram.

Jag kramar henne tillbaka och jag kan höra henne snyfta mot min axel.

Hon släpper mig sakta och släpper in mig i huset.

Jag tar av mig jackan och hänger upp den på en krok.

Min ena axel syns och jag ska precis dra upp tröjan när Omars mamma stoppar min hand och tittar på min axel.

"Det finns ingen tvekan längre, du är Omars tvillingsyster!" Säger hon och pekar på en liten leverfläck formad ungefär som ett Peacemärke.

"Va?" Jag tittar oförstående på henne.

"Omar" ropar hon och när han kommer ner ber hon honom visa mig hans axel.

Han drar ned halsen på sin randiga collegetröja och visar mig ett exakt likadant märke.

"Läkarna sa att det hade något med att vi är enäggstvillingar..." Börjar Omar innan jag avbryter honom.

"Det går inte! Om man är enäggstvillingar är man alltid samma kön!" Säger jag.

"Jag vet inte, läkarna sa det! Sen om det är sant vet jag inte, men vi är sjukt lika" säger han och vänder mig mot spegeln.

Jag tittar förvånat på mig själv och flyttar sedan blicken mot Omars ansikte som är i exakt samma höjd som mitt eget.

Det är sjukt. Det är som att jag det på mitt eget ansikte med extremt mycket kortare hår och lite mer "manligt" utseende (hoppas ni fattar vad jag menar!)

Omar tittar roat på mig.

-Vad? Frågar jag och knuffar honom lätt i sidan.

-Du ser jätte rolig ut! Säger han. Jag tittar konstigt på honom och han suckar och lägger en arm över mina axlar.

-Så Emelie, säger han samtidigt som han snurrar på mig så att jag står med ansiktet mot hans, och min, mamma.

-Hur var det att träffa din mamma? Fyller Wilnur i.

-Det skulle ju jag säga! Säger Omar och tittar besviket på sin, våran, mamma.

-Du är förutsägbar! Säger hon och räcker ut tungan mot honom.

Han himlar med ögonen och drar med mig på en rundvandring igenom hela huset.

-Kom så ska jag visa dig en sak! Säger min svarthåriga tvilling och drar med mig till ett rum längst bort på övervåningen.

Han öppnar dörren och jag går in i rummet. Det är mjukt blåa väggar och det står en liten säng i ena hörnet. Ett dammigt skrivbord står under fönstret och jag sätter mig försiktigt på stolen som står bredvid.

Future

Jag går och sätter mig på den blå snurrstolen som står vid skrivbordet. Jag böjer mig över stolsryggen och tar upp en sliten blå bok ur min lilla vita ryggsäck med ugglor på.

Jag öppnar boken på en ren sida och låter handen med en penna i, dansa över den vita sidan.

När jag tittar på det som träder fram på pappret ser jag att jag känner igen ansiktet. Skarpa kindben, stort rufs till hår och stora, öppna, oskyldiga ögon.

Utan att jag var medveten har jag ritat av Oscar. Jag har inte träffat honom men ändå kan jag känna hur han blir levande och jag riktigt känner hur han är. Snäll, känslig och bryr sig om alla.

Jag har alltid haft förmågan att rita utan att vara medveten. Alla tekningar har något med framtiden att göra.

Plötslig går det upp för mig att jag har ritat hela mitt liv, i förväg.

Jag skriver som vanligt dagens datum i hörnet. Sedan backar jag tillbaka till början av min bok.

Första teckningen är en kort kvinna med långt mörkbrunt lite lockigt hår. Dock är den svartvit eftersom jag ritar alla teckningar med blyerts.

Jag upptäcker att det är Wilnur, min mamma. Som jag har ritat av 2 januari 2005.

Jag vänder fram några blad och ser min egna bror framträda på sidan.

Ritad 15 maj 2010.

Jag vänder fram ett blad och ser att den 20 juni 2010 har jag ritat 4 killar som står tillsammans och skrattar.

Jag vänder på huvudet och tittar på min garderob och ser en identisk bild fast i färg som jag har satt upp på min garderobsdörr.

The Fooo

************************************

Jaaa!! Ett asbra kapitel från att de visar sina märken! (För att jag skrev det nu)

Aja, jag är asnöjd och har asmkt ideer! Men kommentera gärna!

Och om ni inte förstod det sista så var det som en Flashback fast hon hamnade i framtiden och inte något som hade hänt! <3

Ses i nästa kapitel! <3