034: Monster?(Swedish)

Del.4

Mitt huvud dunkar, mina tankar svävar inom bords. Minnen från igår sakta klarnar. Jag öppnar mina ögon och ser runt i rummet jag varit igår. Rädslan fortsatt växa inom mig och jag frös till när jag möttes av en rosa lapp intill mig.
Kära Abigail
Du begick ett misstag! Vi tar därför ditt misstag och gör det till en gåva. Vi kommer bevara henne så länge som vi vill.... allting är ditt fel, för du begick det och för varje misstag du gör kommer att bestraffas/ okänt nummer

Jag fryser till när jag läser den sista meningen. De har tagit Nova! De tog henne pågrund av mig.... Snabbt reser jag mig upp och ser på mobilen. Flera meddelanden....

Okänt numr:
Läst lappen?

Jag börjar skriva...

Till okänt numr:
Vad har ni gjort med Nova?

Från okänt numr:
Ingeting än så länge... men mer misstag... mer bestraffningar

Jag slänger ifrån mig mobilen när en blixt syns från fönstret. Ännu ett foto på mig syns på skärmen.

Från okänt numr:
Vill du rätta till ditt misstag.... kom till åter vändnings gränden kl:21.00

Till okänt numr:
Hon ska vara vid liv!

Inget svar.... Jag reser mig upp och ser på klockan. 14,50. Himlen hade börjat mörkna eftersom den gjorde det tidigare på vintern.

"Mamma?" frågar jag i mobilen. Jag är beredd vad jag ska säga, rättare sagt ljuga.
"Hej gumman" svarar hon.
"Kan jag stanna en natt till hos Nova?" frågar jag osäkert.
"Såklart" säger hon, jag lyser upp och känner rädslan inom mig. Vad skulle jag göra? Jag lägger på och byter kläder till svarta, pösiga byxor och en overzised svart tröja. Sedan flätar jag mitt bruna hår och knyter fast snodden. Flera timmar går utan något annat än rädsla.

Från okänt numr:
Ändrad tid 20,00

Jag nickar mot skärmen och stirrar på klockan 19,30. Jag fryser till av rädsla. Min puls höjs dramatiskt medan jag stänger dörren för att skynda mot gränden längre bort. Jag går förbi några granar och förbi den frusna bäcken sedan mot de stora husen. Jag går mot den lilla gränden och ser runt. Mörkret omringar mig och kylan slår emot min hud. Plötsligt plingar det till i mobilen.

Från okänt numr:
Bakom dig...

Jag vänder mig sakta om och känner hjärtat slå i bröstet... Plötsligt ser jag en servett för mitt ansikte och andas in i fruktan. Sedan blir att dimmigt och jag faller omkull. Rädslan inom mig blandas av smärta medan jag reser mig på benen.
"Vi har henne" hörs det svagt.
Jag faller åter omkull och ser mer suddigt. Inga tydliga bilder bara mörker. Plötsligt blir omgivningen  röd och lukten av blod och skrik får mitt huvud att skrika efter hjälp.

"Vad ska vi säga till henne när hon vaknar?" frågar några röster. Jag försöker resa mitt huvud och öppna ögonen men orkar inte, smärtan är för stark. Min kropp värker av smärta medan mitt huvud skriker efter hjälp.

"För henne till avdelning 34" hörs det och jag känner hur jag förflyttas från min position. Smärtan gör det svårt för mig att streta emot och mitt huvud vägrar vakna. Rädslan som funnits inom mig växte för varje steg personen som bar mig tog. Vem var det? Och varför?
"Abigail Baker" ett pip hörs från en maskin och det smärtar till på min handled. Det känns som nålar som skär mot min hud. Jag försöker kämpa emot i mitt huvud men kroppen gör inget åt saken.
"Vidare" pipet från maskinen hörs igen och nålarna mot min hud försvinner. Jag läggs ner på något hårt och kallt, en metallbänk. Jag försöker öppna mina ögon men misslyckas.
"Abigail..." någon rör mitt kalla, tårfyllda ansikte. Jag känner de varma fingrarna i min hårbotten och slår i panik upp ögonen. Jag sätter mig hastigt upp i rädsla och hör pipande ljud.
"Vaknat! Vaknat!" hörs det mellan pipen. "Rum 34!" piper det högt. Mitt huvud värker av smärta medan jag ser skrämt på personen som står i panik framför mig. Det är en man i 20-års åldern.

"Välkommen Abigail" viskar han och försöker lugna ner mig vilket han misslyckas med utan gör mig ännu mer skrämd. Jag ser på mina armar där smärtan varit. På handleden syns svarta, små, tydliga siffror: 034. Jag skriker rakt ut och ser skrämt på mannen med panikslaget ansiktsuttryck.
"Lugna ner dig..." han stiger närmaste mig. Jag skyggar bakåt och slutar skrika, försöker att fokusera på att inte vara nära den läskiga mannen.
"Var inte rädd... flicka" rösten är bekant. Telefonsamtalet! Jag stirrar förskräckt på honom och skakar på huvudet.
"Abigail..... ".
Jag faller ihop på bänken och somnar åter in. Min kropp skriker av mannen som närmar sig. Mitt huvud kämpar emot smärtorna medan mina ögon  är tårfyllda och stängda. Plötsligt hörde jag....