034: Monster?(Swedish)

Del.7

"Mona!" skriker jag. De har tagit hennes kropp ifrån mig. Hon var min.... vän...
Jag skriker och bankar på metall dörren till den öppnas häftigt. Jake stiger in i tar tag runt min nacke.
"Håll käft!" nästan skriker han. Han drar med mig till ett annat rum. Vi möts av nyfikna blickar när dörren öppnas. Det är ett ljust rum med starka lampor i taket. Väggarna är vita och bänkarna ljusblåa. Det stinker av olika ämnen och det hörs maskiner.
"034" säger Jake och visar min handled med siffrorna. Människorna i vita kläder nickar och sätter på sig masker för sina munnar och näsor. Vad hette de? Jag kom inte ihåg....
"Sätt igång" ropar en kvinna och tar mig till en hård brist.
"Inga mer sprutor" kvider jag och möter kvinnans sorgsna blick men snabbt ändras den när en man sticker sprutan i mig. Jag kvider av smärta och vrider mig för att slå bort den men misslyckas. Kvinnan möter ännu en gång min blick och försöker le men misslyckas.
"Nästa" ropar mannen. Ännu en spruta sticks in i mig. Jag slutar kämpa emot och ligger helt still på sidan när de drar ut sprutan från min arm. Jake möter min blick och ler ett obehagligt leende, vet vad som väntar mig. Kvinnan som mött min blick försvann bort bakom det blåa draperiet.
"Gö det!" säger mannen som lägger ifrån sig sprutan. De trycker in en nål med slang i min arm och vissa ser ilsket på mig medan andra medlidande. Jag står ut och hostar till när den tas ut. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare och hur svetten rinner ner för min rygg. Rädslan tog mig tillslut och fick mig att skygga bakåt från människorna med olika verktyg. De stirrar tomt på mig och skakar på huvudena.
"Bind fast henne" hörs det från folkmassan. Ett bekant ansikte syns... inte Jakes utan mannen med vitt hår. Han pillar med sin rock och möter min rädda blick och börjar skratta.
"Gö det" ropar han och pekar på mig.  Jag skakar på huvudet och känner tårarna bränna bakom ögonlocken.
"Nej" viskar jag med smärta i rösten. De ser medlidande på mig till och med Jake denna gången.
"Snälla Mr. Blacks" säger Jake och möter min blick. "Det räcker hon dör om hon får mer".
Jag stirrar ner på siffrorna på min handled. Mr. Blacks som den vithåriga mannen rycker på axlarna.
"Ge henne sörjan" sedan lämnar han rummet med allas blickar mot dörren. Jake lämnar också rummet så att jag är ensam kvar med människorna i rockar och ljusblåa tröjor.
"Ge henne den" säger en man ilsket och drar till sig en flaska med en gul sörja. Han gäller upp det på en tesked och för den emot mig. Jag stänger munnen och låter honom inte ge mig den.
"Gö det inte svårt 034" suckar mannen och sätter varsitt fingret på mina mungipor. Han trycker in sina fingrar i min mun medan en annan man drar min haka nedåt. Min mun öppnas och de kör in skeden. Jag sväljer sörjan och känner den vidriga smaken.
"Jake!" ropar mannen och Jake kommer in i rummet. Jake bär upp mig och lämnar rummet för att gå till mitt rum. När han drar i handtaget till mitt rum slänger han in mig så att jag faller ner och slår i huvudet.
"Godnatt... Abbie" suckar han och stänger dörren. De alla var onda, den ondaste var Mr. Blacks han var djävulen själv. Hans dåraktiga, obehagliga leende fick min kropp att rysa. Och hans vidriga lukt fick min näsa att domna.

Jag somnar in på metall sängen och drömmer om friheten men hamnar sedan i mörkret och ser Monas tårfyllda ögon. Varför? Varför hade de tagit hennes liv? Hon var bara tolv! Så oskyldigt och så ung....