034: Monster?(Swedish)

Del.24

Blodet som jag sett några för några timmar sen hemsökte mig. Det var som om jag fortfarande såg barnens blodiga kroppar. Som om jag såg hela deras historia framför mig. Hur de slagits ihjäl och hur blodet hade runnit ner för deras munnar och lemmar.
Men en kropp hemsökte mig varje gång jag slöt mina ögon. Det var en flickas, yngre än mig...

Mona. När jag sett hennes kropp där hade jag fallit ner på knä och sedan svimmat. Hennes kropp såg värst ut av de allas och hennes historia tydlig men ändå otydlig. Jag trodde jag känt henne för att jag såg henne dö i mina armar men hade visst fel, jag visste inget om henne. Inte ens hennes favoritfärg eller familj.

"Gick hon på det?" hörs det plötsligt utanför dörren.
"Ja, dock grät hon inte. Hon rörde inte ens en min" hörs en annan röst medan en skugga rör sig utanför dörren.
"Inte en enda?".
"Nej, hon värkar lärt sig efter alla andra som omkommit men inombords är hon nog helt krossad" hörs det svagare.
"Sant, men ska jag fortsätta ta hand om henne?".
"Såklart hon är din fortfarande men se till att hon inte får några fler chanser och snälla.... äckla dig inte".
"Vad menar du?" skrattar någon utanför min mörka dörr.
"Du vet vad jag menar och den där händelsen var den första och den sista... inget mer sånt" skrattar en annan.
"Jag förstår" säger rösten som är svår att avgöra om det är en kvinna eller man.
"Bra jobbat du kan gå in nu" säger den andra rösten och ett dunk hörs som om de dunkade varandra i ryggen.

Sedan försvinner rösterna och tystanden bryter ut men snabbt bryts den av ett gnisslande ljud. Dörren går upp och in kommer en svartklädd man. Jag skymmer hans långa hår och känner hur mitt hjärta hoppar över flera slag.
"Jake..." viskar jag i mörkret och lutar mig hårdare mot väggen.
"Inte äckla mig" skrattar han drygt och närmar sig.
Jag bara stirrar in i hans gömda ögon och känner hur min kropp skakar av rädsla men ända av behag.
"Jag hörde att du inte rört en min när de berättade" viskar han och kollar noggrant i mörkret på mina dubbelt så starka kedjor.
"Hah, de förstod att ett monster som du inte kan ha lätta kedjor som kan ta dig till halva rummet" skrattar han hånfullt och hukar sig ner till min längd. Jag trycker mig närmare väggen och försöker undvika hans händer.
"Du var död" får jag ur mig tillslut och andas ut i hans ansikte.
"Nej, de ljög för dig" säger han och drar undan en hårslinga från sitt hår.
"Ljög?".
"Aha, litade du på de?" börjar han med en hånfull klang i rösten. "Kom ihåg sötnos, lita aldrig på någon annan än mig".
"Nej!" viskar jag med ilsken röst.
"Vad sa du?" frågar han ironiskt. Jag drar ifrån mig mitt ansikte och lutar huvudets sida mot väggen.
"Nej" viskar jag tystare.
"Sa du något?" säger han ilsket.
Sedan stängde jag munnen och lät honom lägga mitt huvud mot hans bröst.
"Duktig flicka". Jag blundar hårt och ser ännu en gång Monas döda kropp inom mig. Men minnena försvinner snabbare än vad de kommit till mig pågrund av Jakes varma andedräkt.
"Du vet att jag inte bryr mig om vad forskarna säger att jag inte får äckla mig...." ler han. "Jag älskar att ha en flicka under mig".
Jag vet inte vad jag skulle ta det ordet som... under mig. Under hans kraft... eller under hans kropp? Tanken på att Jake var död hade fått mig att känna mig mer ensam än vad jag var. Och nu när han är levande var det okej att han skulle vara död.
"Vad tänker du på Abbie" han avbryter mina tankar. "Vill du att vi ska börja där vi var förut?". Jag skar på huvudet som ett nej. Aldrig....
"Nej?" frågar han lurt. Jag skakar åter på huvudet och känner hans grepp hårdna om min hand.
"Men Abbie... vill du kanske.." skrattar han och drar snabbt av sig tröjan. Mörkret förstör min syn, åter igen blev det min fiende.
Varför? Varför mörkret? Varför kan jag inte fly undan dig? Du var ju min enda vän? Men som de sa.. inga vänner.
"Åh" säger han retsamt. "Kan du inte se mig...". Jag biter mig i läppen av rädsla för att inte skrika rätt ut.
Snälla rädda mig..skriker min kropp. Snälla!
"Snälla..." kvider jag.
"Juste du vill se" skrattar han. Sedan händer allting så fort. Mitt huvud dras ner mot hans nakna överkropp.
"Ser du nu?" skrattar han ilsket ut. Jag blundar hårt, försöker att gå till min fantasivärld och drömma mig bort.
"Ser du" skriker han tyst ut.
"Ja" kvider jag, det var ingen idé att lämna verkligheten. Han skulle ändå göra detta förr eller senare...
Han lägger sig ner och tar tag i kedjorna. Sedan drar han de ner med sig så att jag faller över honom med överkroppen först. Han ler i mörkret och drar kedjorna med mina handled över sitt huvud. Jake kollar på mig och betraktar noggrant mitt ansikte.
"Du är ett monster men ett himla vackert" säger han och biter sig löst i läppen.
Monster? Var jag verkligen ett monster? Var jag den som mördade andra? Den som behandlades som ett djur? Monster?
"Nu du..." skrattar han i mitt öra och vänder hela sig så att jag hamnar underst med kedjorna skavande mot mitt skinn. Jag börjar kvida av smärtan och känner hur mitt skinn spricker upp.
"Blod?" skrattar han och drar sitt finger i blodet som runnit längs min handled. Sedan börjar han svepa runt fingret i mitt ansikte som om det vore målarfärg.
Jake skrattar och tar sedan sitt finger med blod och drar det på sina läppar. De färgas mörkröda nästan svarta i mörkret. Sedan drar han bort blod från min handled och drar det sedan i mitt ansikte. Från ögat och ner mot käken rinner blodet. Det känns så obehagligt... blodet är klibbigt men ändå rinnande. Men jag stretar inte emot för jag vill inte få slagen....
"Här" säger han retsamt och drar blodet från golvet på mina läppar. Sakta rinner det in i mun vilket får mig att hosta och sedan svälja det. Smaken är vidrig men det Jake gör är värre. Han slickar sig runt läpparna och låter mitt blod färga hans tunga. Men snabbt drar jag mig ur hans grepp innan han ska böja sig ner för att kyssa mig. Det får han att skrika efter mig och dra hårt i mitt öra. Jag står inte ut längre och slår min knytnäve i hans ansikte.
"RÖR MIG INTE" fräser jag när slaget träffar han näsa.
"Fy Abbie" säger han med bäbis röst och drar bort blodet som rinner från hans näsa efter slaget.
"Det får du ångra" hotar han och ställer sig snabbt upp och drar upp mig med kedjorna. Min handleder skriker av smärta medan ett enda kvid lämnar mina läppar.
"Ont?" skrattar han och puttar mig in i väggen. Jag känner hur mitt huvud träffar väggen och känner hur min balans försvinner. Jag slår efter honom men missar. Precis som han ska slå mig i magen sparkar jag till honom i magen och han slår med sina hårda knytnäve i mitt ansikte. Smärtan förvärrar min balans och får mig att vingla till.
"Går det bra?" skrattar han medan jag försöker hitta balansen.
"Nu ska vi testa detta" säger han ilsket och ännu en knytnäve träffar mitt ansikte. Jag stönar av smärta och försöker slå till honom men missar pågrund av mina vinglande ben.
"Detta med" säger han ilsket och sprakar mig hårt i magen med knät. Jag sjunker ihop med magen mot mina ben.
"Sluta" säger jag smärtsamt. Men han lyssnar inte och ännu en spark träffar min mage. Jag sjunker åter ihop och låter min mun spotta ut blodet som runnit ner längs min näsa.
"Sluta" skriker jag av smärta när jag träffas av en knytnäve mot kinden. "Sluta" skriker jag högre och Jake sparkar mig hårt på smalbenet. Jag skriker ut och faller mot golvet. När mitt huvud träffar golvet känner jag hans sparkar mot min rygg.
"Sluta" kvider jag och kurar ihop mig på golvet. Men snabbt dras jag upp och flyger in i väggen. Hela min kropp skriker av smärta. Mitt smalben värker och mina armar ömmar.
"Sluta" skriker jag så högt jag kan när har tar tag i min hals. Han klämmer hårt med handen.
"Sluta" stammar jag fram. Hans händer får mina andetag att minska och bli strävare. Just när han ska slå mig med sin knytnäve för en sista gång skriker jag:
"Missfoster!".
Då händer det! Greppet om min hals lossnar och han slår sin knytnäve mot mitt ansikte och mina ben viker sig. Jag låter min rygg glida längs väggen.
"Du är ond" får jag ut och känner hur mina ögon fladdrar till av smärta.
"Ond" upprepar jag. Jake stirrar på mig med ett flin.
Då gör jag det. Jag riktar handen mot honom och blundar hårt. En våg går igenom mig och plötsligt börjar han skrika. Elden äter snabbt upp hans kläder och äter upp hans långa hår lika snabbt.

"Monster" skriker han smärtsamt så högt han kan och plötsligt börjar allting pipa runtomkring mig som det gjort när jag försökte flyg. Det sista jag ser är hur personer springer in i rummet och hur något kallt sprutar runt omkring mig och sedan hur smärtan stiger... sedan rött....

HEJ! Det är så att jag har fått ett kontrakt hos dreame.com, så för att läsa fortsättningen så får ni byta hemsida, söka på bokens titel så kan ni fortsätta /Hemligae