034: Monster?(Swedish)

Del.13

Jag hostar svagt och hamnar på golvet framför bänken jag suttit vid igår. På bänken står det ett glas med en grön sörja.
"Så sätt igång" hörs Mr. Blacks röst bakom mig. Jag suckar tyst och sjunker ner på stolen.
"Kom igen skitunge". Jag ser på honom medan en tår gömmer sig bakom ögonlocket. Varför kallade de mig sådant? Hora, jag var ingen hora.... jag var ingen skitunge...
"Sätt igång" fräser han och jag möter Jakes rädda blick vilket får mig att stanna upp. Han var rädd för någonting men vad?
Plötsligt känner jag ett tag runt om min hals.
"Gö det". Jag sväljer och försöker andas men lyckas inte så bra. För mina andetag är tunga och sträva, de hoppar över varannat tills han släpper taget om min hals. Jag ser på sörjan och börjar fokusera, stretar inte emot och kämpar inte emot hans vassa ord. Jag bara fokuserar och känner hettan och ilskan inom mig. Jag riktar handen mot sörjan och känner hur min kropp börjar svettas. Det är för varmt skriker mitt huvud medan min kropp kämpar emot tankarna. Kom igen Abigail, du klarar det. Kom igen, lite till....
Plötsligt stängs mina ögon och jag känner ev stark våg ge igenom mig. Sedan händer det, värmen försvinner från min kropp....
"Duktig flicka" hörs det och jag öppnar försiktigt mina ögon. Sörjan i glassbägaren brinner, det stinker skrot och gammal fisk. Vad var det för sörja? Plötsligt tar några starka armar tag i mig och håller mitt huvud ner mot golvet. Jag följer villigt efter med skakande kropp. Visste att det var Jake som höll tag om mig visste vad han ville göra med mig.
"Jake, ta henne till de andra nu" ropar Mr. Blacks efter.

————————————————————————

Dörren öppnas och ljuset lyser starkt på mig. Plötsligt hör jag fotsteg och ser skuggor överallt.
"Ha det så kul" flinar Jake och slänger igen dörren och låser efter sig. Min blick vandrar snabbt bort mot skuggorna.

"Hej".
Jag vänder mig snabbt om. Rösten som lät som ett pip kom från en liten flicka i 7 års åldern.
"Jag är 012" hon visar sin handled och jag märker blåa och röda fläckar.
"Vad har de gjort mot dig" hörs en mörkare röst och jag möter en ilsken, blåögd flicka i min ålder. Jag skakar av rädsla och backar mot dörren. Plötsligt ser jag fler skuggor och snart ser de alla på mig. De är små pojkar i 9 års åldern, flickor äldre än mig, yngre än mig och några killar äldre en mig men de sitter fast bakom ett galler och stirrar på mig med rödsprängda ögon.
"Vem är du?" frågar tjejen i min ålder och drar till sig min handled.
"034...." suckar hon. "Vi har hört rykten om dig" spottar hon ut och ser mot killarna bakom gallret.
"Va?" viskar jag.
"Rykten att du har krafter som läkarna och vetenskapsmännen inte vet vad de är" säger den minderåriga flickan med sorgsna ögon. Jag nickar bara utan att säga något och känner kylan från dörren.
"Välkomna till oss da" spottar tjejen ut.
"Jag är förresten 036, antar att vi varit grannar". Jag ser på hennes korta, svarta hår och minnen dyker upp. Hur en flicka slängs mot väggen och blod rinner längs hennes mun. Det var hon.... det var hon som hade skrikit och hemsökt mina drömmar.
"Jaha 034" suckar 036. "Vad är du för något? Ett experiment? Favoriten? Död? Eller som oss... bortslängda med inga krafter som inte betyder något" spottar hon ut och sparkar i golvet.
Jag rycker på axlarna, vågar inte svara.
"Kan du inte prata" frågar den minderåriga flickan, 012. Jag ser på henne och nickar.
"Jo, det kan hon" säger 036 med ilsken röst. Jag stirrar mot kollarna bakom gallret. De ser både rädda ut och är fulla med hat men de är bara 5 stycken.
"Resten är" säger 036 och visar med sitt finger och drar det över sin hals. Döda.... ekar det inom mig.
"Hur många fanns det" får jag ur mig tillslut.
"Vet ej, antagligen för många" hon rycker på axlarna.
"Men varför" viskar jag och möter en äldre killes blick. Han var ljus gröna ögon som ser mörk gröna ut i mörkret som är över de. Han har ett flin på läpparna och verkade tycka detta var roligt.
"Du 034!" ropar han och vinkar med handen. "Är du badass eller?". Jag ser på 036 och hon flinar.
"Jag..." stammar jag och försöker dölja tårarna.
"Hon verkar blivit värre behandlade än oss" slänger 012 ur sig. Jag ser på de och gömmer tårarna.
"Vem tar hand om dig" kommer det från killen med flinet.
"Jake...".
"Ah, förstår varför" viskar han och ser på 036 med arg blick.
"Ja, eh...036 var också hans.. kan man säga...." börjar killen men avbryts av 036 som harklar sig och ett svagt snyft hörs.
"Var du hans.." kommer det ur mig och jag känner tårar glida ner för min kind.
Hon nickar utan att säga något men faller sedan mot golvet med tårarna rinnandes. Hon ser på mig med tårarna i ögonen och hostar till.
"Han" stammar hon. "Han.... våld... tog... mig....". Orden hon säger får mitt hjärta att stanna till. Det är som om min värld faller i tur. Han hade förstört hennes liv.... Jake hade fått henne fälla tårar framför mig!

"En dag..." viskar 012. "Ska jag bli fri..härifrån".

Jag ser förskräckt på henne. Fri? Friheten? Det fanns fortfarande... bakom alla portar.
"Frihet" suckar 036 och torkar sina tårar. "Dröm på 012, vi kommer aldrig komma ut".
Jag ser på killen som nu stirrar ner i golvet. Aldrig... komma ut? Jag möter blick efter blick och hör snyften från barnen.
"034!" ropar någon bakom dörren. Det är Jake... jag skyndar bort mot väggen där gallret finns.
"Vad ska jag göra?" viskar jag i panik. Jag ville inte ut.
"Om du inte kommer ut om 5 sekunder dådu" skriker han.
"5". Jag lutar mig mot gallret och känner andetag emot mig. Det är killen med flinet han rör min klänning och viskar:
"Glöm inte mig..".
"4".
"3". Jag släpper blicken från killen och ler falskt svagt.
"Föresten jag är 029" viskar han och sätter sitt finger för sin mun. "Eller Lucas". Jag nickar och hör bakandet på dörren.
"2".
"1!". Dörren slås upp och Jake kommer frustrerande in. Han blick vandrar på barnen men fastnar på mig.
"Du" han pekar på mig. Jag känner min rygg mot gallret, jag kam inte fly. Jake drar tag runt min nacke och ser på 036, har ler lurt och ser sedan på mig.
"Ni är kompisar.."fnissar han, verkar ha märkt hur jag tittat på henne.
"Men... lilla 034 har inga kompisar, de alla dör ju" han hade rätt. "Och så ska det förbli". Jag slutar andas i ett ögonblick när han drar fram en kniv.
"036 har du berättat om din och min lilla lek" han går sakta emot henne med mig dragandes efter honom. Hon sliter inte blicken från mig utan fortsätter stirra. Men sedan ser hon bort när hon möter Jakes blick.
"Du är ond" viskar hon och tar på sin nu röda kind. Ilskan inom mig vill komma ut men det gör den inte. Jag vill bara slå till Jake som han gjort på 036, ta hans kniv och slå den mot honom. Men lyckas inte ens slita blicken från 036 kind.
Han hade slagit henne... som han gjorde med mig....
"Du" viskar han i mitt öra. "Du har inga vänner.. du har bara mig... för ingen vill ha en snorunge som dig".
Jag blundar och känner ilskan. Snälla kropp låt mig döda honom! Men allt är försent, 036 skulle aldrig ha sagt det hon gjorde. Jag skulle aldrig blivit hennes vän.
"Abigail" han släpper mig och tar tag i 036 hals och drar henne intill sig.
"Allting är ditt fel" skyller han på mig och jag ser in i hennes ilskna, dödande blick. Jag ville göra någonting men kunde inte förens kniven flög från hennes sida till den andra.
Han hade dödat henne, framför mig.
Just nu sprutade blodet från henens hals och hon föll ner på golvet utan andetag och stängda ögon. Hon var död... allt var mitt fel.
"Du.." sorgen tar över mig. Jake ser på mig och ler.
"Ingen vän.."viskar han och släpper den blodiga kniven. Jag ser mot 012 som gråter i ett hörn.
"Vän till dig?" spottar han ut och ser på 012.
"Nej" säger jag och bara stirrar fram. Kan inte röra min kropp utan allting inuti mig spricker. Mina känslor försvinner plötsligt, nu har jag gett upp allting.
"Bra" Jake tar tag runt min kropp och bär upp mig på hans axel. Jag ser i golvet med tårarna rinnandes för varje steg han har. Förut kämpade jag emot men inte längre. Skulle jag någonsin göra det igen?