034: Monster?(Swedish)

Del.18

Hur dagen hade slutat igår hade oroat mig hela natten. Hade han haft sitt kul med mig? Eller vad hade hänt? Det skulle jag få svar på nu...

"Godmorgon" viskar jag trött och sträcker på mig. Jag ser runt i rummet utan att finna någon Jake, men tillslut faller min blick på sängen. Där ligger han ihopkrupen och sover utan tröja.
"Morgon" hörs det från honom och jag ler svagt. Han hade inte gjort något mot mig igår? Men varför?
"Du gjorde inget" viskar jag tyst.
"Ne" svarar han kort och sätter sig upp och drar sina fingrar genom sitt hår. Det är mörkt och vackert i lampljuset.
"varför" får jag ut.
"Andeledning att inte" spottar han ut och börjar klä på sig medan jag sitter helt förfrusen på sängen. Vad hade han menat? Men jag hinner inte tänka men för att det plötsligt kommer ett pip från högtalarna.
"Ta 034 till träningshallen" piper det.
Jake lyser upp och drar tag i min arm och skyndar sig ut som om han har bråttom. Vilket han också verkade ha, på vägen berättar han om att han ska bort några dagar. Vilket menas med att jag... kan få sova i hans säng!
"Såja" säger Jake med ett leende på läpparna. "Nu tar du hand om dig lilla flicka" han drar till mig in i en kram. Först stirrar jag bara på den stora järn porten men besvarar sedan kramen.
"Tack, vän" får jag ut. Han ler och kysser min panna innan han försvinner bort.

Porten som är i järn får mig att se liten ut.
Den är stor och har många olika lås vid sidan. Bakom den låter det svaga röster och skärande ljud. Sedna öppnas den och Mr. Blacks ansikte dyker upp. Hans rynkor och runda glasögon får han att se äldre ut en vad han var.
"Välkommen till vår träningshall, här ska du få möta de mäktigaste experiment" säger han och hjälper mig in och låser efter mig. Ett experiment vad det jag var, inget liv som andra barn fick leva. Inget barn alls bara en sak som andra gjorde tester på.
"Det här är 100" säger han och drar fram en flicka äldre än mig. Hon har ett svagt leende på läpparna och rädsla i blicken. Jag antog att hon var rädd för Mr. Blacks. Hennes korta hår är ljust och hennes ögon som var ljusblåa glittrade i ljuset. Mr. Blacks berättar om hennes kraft, hon kan läsa tankar (men bara de ondaste och mest elakaste). Det gjorde att hon förstod hur alla innerst inne var.
Det menas med att jag inte får ha mina tankar flygandes.
"Hej" får hon fram och Mr. Blacks drar fram en pojke mycket äldre än mig. Kanske en ung man runt 20 års åldern. Han stirrar tomt på mig med sina ljusbruna ögon.
"Detta är 055, han kan klättra på väggar, lika bra som en apa i ett träd" skrattar Mr. Blacks fram och 055 ler för sig själv.
"Och honom känner du redan" Mr. Blacks pekar bakom sig själv på ett bekant ansikte. 029! Han vinkar med ett lurt leende och pekar på en ung kvinna bredvid sig utan att se på henne.
"Detta är 045, hon har klor som kan slita dig itu" jag ryser till och möter hennes ilskna blick. Sedan försvinner hon bort med Mr. Blacks och börjar prata högt.

"Hon kan inte stanna" fräser hon. Jag ser ner i golvet och suckar, vet att de pratar om mig. Jag låter min handflata värmas av en liten flamma som dyker upp. Den brinner starkt och plötsligt ser jag hur alla stirrar på mig. Till och med 045 gör det, hon har öppen mun. Jag ler åt de och sluter handflatan så att lågan släcks.
"Deal" säger hon tillslut.
"Du flamman! Du får stanna med oss OM det inte händer några olyckor vi tål inte okontrollerade krafter här" spottar hon ut. Jag nickar bara och möter 029s blick. Den är full med glädje så att de gnistrar.
"Tack" får jag ur mig.
"Lycka till" jag får en dunk i min smärtande rygg och ser hur Mr. Blacks slänger igen dörren efter sig. Sedan börjar alla sätta fart bort ifrån mig. De går mot stolar och slår sig ner med vapen i knäna.
"Kom da flamman" ropar 045. Jag går emot de med blicken fäst i golvet. När jag kommer fram till en stol sätter jag mig ner och möter allas blickar en efter en.
"Vem är du" säger 100.
"034" piper jag.
"Du känns lite spänd" fnissar 045, hon var verkligen smart hon. Såklart jag är spänd! Jag har aldrig varit här och tränat! Aldrig varit med andra som har krafter!
"Sorry" kvider hon fram när hon får ett slag över kinden. Jag kollar upp för att se vem det är och fnissar till. Det var 029, han skrattar och sätter sig ner igen.
"Men riktiga namn eller minns du inte?"
frågar 100.
"Abigail" svarar jag. "Abigail Baker". De nickar och öppnar sina munnar för att säga något.
"Ella" säger 100.
"Maja" säger 045.
"Adrian" svarar 055.
"Du vet vem" skrattar 029.
"Lucas" suckar jag med ett leende på läpparna.
"Sure! Nu sätter vi igång, bättre att få nått gjort än att bestraffas" får Maja ur sig.
Borde jag kalla de vid namn eller siffror? Jag föredrar namn så därför ska jag säga deras namn. Tyst med de iallafall.

De stiger upp från stolarna och tar andra vapen, små knivar, rep och några okända saker. Sedan går de bort från ringen av stolar och mot en bana. Åt vänster står det stativ med dockor. Och längre bort en arena. Åt höger om mig finns det en bana med två dockor som är brandsäkra. Antar att de är tillför mig...
Dockorna är ca:5 meter ifrån mig och har både kläder och hår på sig. De är klädda i svart och har masker för sina munnar. Längre bort från min bana finns det är allmänna bana. Det är nät i taket, hopp, stångar och ribbstolar, staket man ska hoppa över, rep i taket man ska svinga sig i och en hög klättervägg.
"Hej du" Adrian gör en gest med sin hand emot mig. "Får jag ha dig på ryggen, du ser lätt ut". Jag kollar på honom som om han inte menar vad han just sagt. Men det gjorde han. Och snabbare än vad jag trott är jag på hans rygg med skakande fötter i luften. Jag sår ner och märker hur högt uppe vi var.
"Shit, det är högt" viskar jag och känner hur jag glider neråt. "Hjälp" viskar jag och känner hans grepp om mig lossnar. Sedna händer det! Min kropp lämnar hans och min ena hand är ute i luften.
"Adrian" säger jag men panik i rösten. Han vänder sig om och kollar glatt på mig.
"Good luck" skrattar han. Jag börjar skrika av rädsla och känner hur mitt grepp lossnar. Sedan faller jag.....
Min kropp faller ner mot golvet med hög fart.
"Adrian" skriker jag. Sedan blundar jag och känner hur hela min kropp hoppar till. Jag känner ett grepp om min hand! Han har den! Jag är räddad!