034: Monster?(Swedish)

Del.17

"Sista gången ni ses" säger Jake surt och öppnar dörren till de andra och vi går in. Jag ser runt och möts av nyfikna blickar som snabbt omringar mig.
"034" hörs en bekant röst. Det var 012, hennes vackra ögon får mörkret att falla runtomkring henne.
"012" jag lyser upp men är fortfarande rädd för vad Jake gör om jag visar att jag var hennes vän.
"Babe kom nu" skrattar 029 och tar min hand.
"Nej" säger de andra barnen. "Visa dina krafter!". 029 fryser till is och stirrar tomt på mig.
"Krafter?" säger han osäkert om det stämde eller inte. Jag ler åt barnen och nickar. Min handflata öppnar sig och jag känner hur det hettar till. Plötsligt flammar en stor flamma upp som får min kropp att svettas.
"Wow" säger barnen i mun, alla lika imponerande.
"Wow, men babe kom nu" jag fnyser åt vad han kallat mig och ger 012 en snabb kram och lämnar de sedan.

Jake tar min arm och drar mig intill sig för att visa att han äger mig. Jag låter han ta min hand men snabbt släpper han den när vi passerar en kamera. Han har sedan ett grepp runt min midja och för mig in i mitt rum.
"Ha så kul" fnyser han och slänger igen dörren efter sig.
"Skönt att bli av med den där mannen" pustar 029 ut. Jag nickar utan att tycka det egentligen. Han kanske gjorde mig illa men han var allt jag hade.
"Så 034 vem är du?". Jag ser upp från mina små händer. Vem jag var? Det hade jag inte täkt på, jag hade glömt allting om mig själv eftersom ingeting betydde någonting längre. Jag försöker gå tillbaka till minnena och letar efter fakta.
"Jag är 15 år, tror jag" försöker tränga fram minnena. "Mitt riktiga namn är Abigail Baker". Han nickar och ler för sig själv. Det var allt jag kunde... om mig själv. Det var som om alla andra minnen var borta från mig som om någon tagit bort de.
"Okej, jag är Lucas efternamn oviktigt" han pekar på sig själv. "16 år, hatar detta labb.. jag är skitsnygg och din drömkille". Jag försöker hålla för min mun för att inte kräkas eller skratta mig ihjäl. Han verkade vara som de flesta killar i min ålder som gick i min skola, värsta egot och självförtroendet på 100%.
"Så vart ska jag sova?" frågar han ser mot metall sängen. Jag rycker på axlarna och säger:
"I sängen... jag ligger på golvet". Han nickar med ett leende på läpparna. Det var inget glatt leende utan ett leende fullt med hemligheter. Först jag sett honom trodde jag att han var modig, trevlig, snäll och allt men allt var inte helt rätt. Han var riktigt otrevlig och spottade rakt ut på golvet.
"Godnatt" säger han och lägger ner sitt huvud. Jag nickar bara och fortsätter sitta mot väggen utan att röra en enda kroppsdel.

De går flera timmar och jag har ännu en inte bytt position eller somnat. Det verkade omöjligt att somna in mot den kalla väggen. Allting kändes just ensamt och det skrämde mig. Att vara ensam hade alltid varit mig rädsla efter lågstadiet då jag alltid var lite utfryst och ensam. Vilket nu fick mig att skaka av rädsla.

Ensamhet....

"Abbie" hörs det i mörkret. Vem var det? Aldrig hann jag berättat för Lucas vad jag kallades.... eller?
"Abbie" plötsligt ser jag ljuset från dörr glipan.
"Kom hit" fräser någon tyst i mörket. Jag lämnar väggen och går snabbt mot dörren. När jag ska dra ner handtaget dras jag bakåt av en stark hand.
"Hej flicka" viskar rösten. Det var Jake! Jag kunde urskilja hans ansikte i mörket. Hans stripiga hår och rena, välluktande kläder.
"Du kan få sova hos mig" jag ler, inget falskt leende denna gång utan detta leendet var äkta.
"Tack" viskar jag och har lyfter upp mig i hans varma famn.
"Alltid" säger han med ett lustigt flin. Han bär mig snabbt genom korridoren tills vi kommer till hans rum. Dörren slås upp och värmen kommer farande emot mig. Det var som en bastu som öppnades. Värmen slog mot min hy och fick mig att känna mig tröttare en vad jag var.
"Tack igen" säger jag och han lägger mig ner i den mjuka sängen. De mjuka madrassen får min rygg att sluta värka av smärta. Allting bara försvinner ifrån mitt huvud och jag bara somnar in.
"Time for!" hörs Jakes röst i sömnen. Plötsligt känner jag en kall hand innanför klänningen. Hjälp, skriker min kropp till mitt huvud. Hjälp! Vakna Abbie! Vakna! Snälla... skriker min kropp högre.
"Sluta" får jag ur mig i sömnen. Jakes tag om mig lossnar och allting blir tyst. Vad hände?