034: Monster?(Swedish)

Del.19

Jag låg nu i Jakes säng och tänkte på allt som hänt idag. Hur Adrian hade släppt mig och sedan räddat mig. Hur jag hade klarat banan, klättrat i repen och hoppat. Allting hade varit som en dröm, denna gång ingen mardröm. Allting kändes som om det skulle bli bättre... men jag hade fel! Alltid fel!

"034, vi måste tyvärr medge att 012..." piper det från högtalarna. Mitt hjärta stannar upp.
"Har omkommit". Jag känner hur hjärtat börjar pumpa hårdare i bröstet. Hon var död.... varför hade det hänt så plötsligt?  Vem hade eller varför?
"Ni får inte skaffa vänner" piper det från högtalarna. "På order av Mr. Blacks och om ni gör det ska de alla omkomma en efter en". Jag lutar min rygg mot väggen och stirrar på mina händer.
"Jag är ett monster" stammar jag och känner hur mitt blod kyls ner. Varför? När allting såg ljust ut... blev allting plötsligt mörkt. Det var som om de alla hatade mig och ville bli av med mig, Abigail och förvandla mig till någon helt annan. En flicka, rädd och lydig och vid namn 034, en flicka med inget hår och sorgsna, mörka, kalla ögon. En kropp med bara ben och kroppen full av vätskor och prover. En flicka med kraft som kan döda andra. Men jag var inte henne eller? Jag vet inte vem jag är längre.
Jag är skräckslagen för slagen och sprutorna, rädd för deras ord och rädd för vad de tänker. Jag lyssnar på de och gör precis som de säger.... jag mördar.....
"Monster" stammar jag och ser på mina smala händer.
"034" hörs en bekant röst och dörren går upp. In kommer Lucas med ett snett leende. Han går fram till mig och sjunker ner intill mig.
"029" viskar jag och känner sorgen inom mig.
"Får jag sova med dig?" frågar han med skakig röst som om han var rädd för svaret.
"Mm" får jag ur mig och flyttar på mig så att han får plats.
"Tack, jag är inte förtjust i mörkret eller att vara ensam" säger han och gömmer sin kropp i täcket. Jag nickar och lutar mitt huvud mot kudden. Han var inte min vän... eller?
"Är vi vänner?" frågar jag i panik och orden som lämnar mima läppar låter barnsliga och fulla med panik.
"Nej".
Jag nickar och suckar,känner en besvikelse men ändå att allting är lugnt. Jag ville inte att fler skulle lämna mig.....
Inte ens Jake, vilket skrämde mig!

————————————————————————

"034". Mina ögon öppnas i panik. Ett skrik... nej allting hade bara varit ännu en mardröm.
"034" min kropp skakas ivrigt. Jag slår upp ögonen nu i verkligheten och möter 029s skrämda blick.
"Jag trodde du lämnat mig" tjuter han och viker bort sin blick från min. Han ser så rädd ut, räddare än en hare som skyndade bort från skott. Det var som om att han dolde någonting långt inne som nyss öppnats. Rädsla... och tvivel!
"Jag lämnar dig inte" viskar jag och möter hans tårfyllda ögon. Han var inte som jag trott, modig och ilsken på ytan men inombords rädd och försiktig. Liknade mig.... liknade flickorna som mördats... alla var vi likadana. Liknade de andra barnen men ändå inte, vissa var sorgsna vid ytan och vissa skadade inombords.
"034 saknar du henne?".
Jag kollar snabbt på honom, vem menade han?
"Mona..." viskar han med nästan ingen röst. Jag nickar till svar försöker att tränga bort tårarna.
"034... Mona.... var..... min syster" orden får mig att frysa till ren is. Syster? Hon hade varit hans syster...... Lucas och Mona.....
Och allting var mitt fel! Jag hade blivit hennes vän. Tänk om jag blir hans, då dör han också.

"Du får inte vara nära mig" jag rusar upp från sängen och känner huvudvärken. Allt var mitt fel! Inga vänner hade Jake sagt! Och jag hade inte lydit och..... nu var de borta, alla döda.
"Vad menar du?" 029 stirrar på mig med öppen mun.
"Jag är ett monster" skriker jag utan att veta varför min röst blir som den blir.
"Nej, det är vad de vill att du ska tro" säger han och går emot mig medan jag backar. Inte bli vänner....

"Jag är ett monster" nästan viskar jag med ilsken röst. Jag ser ner på mina händer som det rinner svett från. Bubblor på händerna som samlats från svetten och värme som får min kropp att koka.

"Håll dig borta" säger jag och stirrar på mina händer.

"034 vad är det med dig?". Jag skakar på huvudet.
"Monster" får jag ur mig. Ett monster! Jag var ett fruktansvärt monster!
Plötsligt händer det. 029 tar tag i min hand.... medan elden brinner längs mina handleder som rinnande vatten. Det rinner ner på hans händer och ger honom stora märken som formas över hans handflata.
Han stönar av smärtan och drar bort sina skadade händer
"Monster" viskar jag och bara stirrar på mina händer och sedan hans. Elden rinner fortfarande som rinnande vatten eller tjockt blod. Elden samlas i mina handflator som brinnande flammor. Allting känns så overkligt.

"Vad händer?" skriker jag när elden plötsligt börjar dra sig uppåt för min kropp. Från händer upp för armar och längre upp. Allting bränns och det känns som om ormar slingrar sig upp för mig.
"Hjälp!" skriker jag och ser mot en övervaknings kamera.
"Hjälp" skriker jag högre och stirrar in i kameran.
"034" stönar 029 och visar sina svullna händer, de är röda och har blåsor på fingrarna och handflatorna. Det ser fruktansvärt ut. Skin är borta från hans pekfinger och rött kött visar sig.
"Ah!" värmen kokar på min kropp. "Rädda mig!". Sedan känner jag hur värmen kryper upp längs min mage..... och längre upp över bröstet. Sedan mot halsen.....
"034!" är det sista som händer innan allting blir svart.