Worth the wait?

Kapitel 9

-Omars perspektiv-

Jag kände mig så förvirrad. Kände Ebba Adam? Hur? Jag gav en förklara-mer-blick till Ebba.

“Jo, jag är nära vän med Adams storasyster Hanna.” Sa Ebba som om det vore en självklarhet “Men varför har du inte du sagt att du känner Omar?” la hon sedan till, vänd mot Adam.

“Ehm. Jag vet inte riktigt.” Svarade han och kollade lite osäkert på mig.

Oscar såg ytterst förvirrad ut och kollade på mig med en frågande min.

“Oscar, det här är min kompis Adam som jag sov över hos inatt och Adam, det här är min bandkompis Oscar.”

Jag mötte Adams besvikna blick och mimade ett förlåt tillbaka. Fan. Jag gör honom besviken gång på gång. Ärligt talat blir jag också besviken på mig själv. Besviken på att jag är så feg och ständigt ljuger för mina vänner.

Oscar och Adam hälsade på varandra och jag kunde inte låta bli att tänka om Oscar skulle hälsat lika trevligt om han visste att Adam var min pojkvän.

Tystnaden som följde var pinsam och trevande så Ebba avslutade den snabbt.

“Nähä Oscar. Vi ska väl gå vidare?”

“Ja, men vi ses väl ikväll?” Frågade Oscar mig.

“Yes, ses då!”

“Hejdå” Vi skiljdes åt, jag och Adam fortsatte ner på gatan och Ebba och Oscar gick in på cafét som låg tvärs över vägen.

“Kompis” hörde jag Adam mumla.

“Förlåt, jag är bara inte redo än”

“Vad är det värsta som kan hända?”

“De kan börja hata mig och inte låta mig vara med i bandet”

Adam fnös.

“Tror du verkligen på det där själv? De är dina vänner, dina bästa vänner. De skulle aldrig hata dig. Ingen skulle någonsin kunna hata dig, du är ju världens bästa.”

Jag var så nära att kyssa honom. Precis då, på den öppna gatan med människor runt oss men hejdade mig.

“Tack” visade jag bara.

“För vad?” Frågade Adam oförstående.

“För att du finns”

Adam rodnade lätt och tittade ner i marken.

“Äsch.. Ska vi dra oss hemåt?” Frågade Adam för att byta samtalsämne.

“Sure” sa jag glatt och vi började gå mot tunnelbanan.

När vi klev in genom Adams dörr möttes vi av lukten av nybakat. Adams mamma kom ut genom köket med håret slarvigt uppsatt i nacken och mjöl på kinderna.

“Hej killar! Jag fick ingen insperation så jag bakade lite bullar istället.” Sa hon glatt och återvände in i köket. “De är fortfarande varma” tillade hon sedan. Jag och Adam utbytte bara en snabb blick och gick sedan direkt till köket. Adam öppnade ett skåp och tog fram två glas och hämtade sedan ett mjölkpaket ur kylen. Under tiden tog jag mig tid att studera de tavlor som hängde på väggarna.

“Tycker du om dem?” Hörde jag Adams mamma fråga.

“Ja, de är fantastiska!”

“Tack!”

Jag kollade förvånat på henne.

“Är det du som målat dem?”

“Ja, har inte Adam sagt det?”

“Nope. Men de är jättefina!”

“Du är ju för söt du” skrattade hon och lämnade sedan köket.

“Kommer du?” Hörde jag Adam fråga bakom min rygg.

Jag vände mig om och såg honom stå där med en bricka i händerna och ett brett leende på läpparna.

“jo, ja, såklart” sa jag och följde efter honom till hans rum.

Adam satte brickan på nattduksbordet och kröp upp i sägnen. Jag gjorde detsamma och tog en bulle från fatet.

“Mm, gud så goda” mumlade jag med munnen full. Adam skrattade åt mig men höll med.

Det tog inte lång tid förens vi ätit upp alla bullar och låg mätta bredvid varandra på sängen.

“Du Omar, jag tycker så mycket om dig och jag kommer alltid göra det, vad som än händer. Kan du lova att du kommer ihåg det?”

“Ja, och jag tycker så mycket om dig med Adam” svarade jag och vände ansiktet mot honom. Jag kollade på hans ljust rosa läppar och sedan rakt in hans gröna ögon. Han lutade sig mot mig så våra läppar bara var några millimeter från varandras.

“Jag tror jag älskar dig” viskade jag  innan han pressade sina läppar mot mina.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej på er! Förlåt för det lite tråkiga och korta kapitlet men vi lovar att det kommer bli mycket mer drama i nästa kapitel;) Såklart kommer kapitlet upp snabbare om ni säger vad ni tycker..:) Ha det bra! <3