Worth the wait?

Kapitel 33

-Ogges perspektiv-

"Hej Ogge! Det är Frida. Jag fick ditt nummer av Ebba"
Jag tittade på meddelandet med en blandning av förvirring och lite rädsla samtidigt som kroppen gjorde glädjehopp inombords. Men nu hade jag ingen arning om vad jag skulle ta mig till. Vad skulle jag svara? Förväntades jag att ens att svara? Varför skev hon till mig? Är det bara ett skämt för att reta mitt inre och blyga kaos? Kanske är det hon och Ebba som driver med mig, sitter skrattande och väntar på ett löjligt svar från mig som får de att skratta ännu högre? Nej, så skulle nog Ebba aldrig göra.
Skärp till dig, sa jag strängt till mig själv för att få en någorlunda ordning på mina trasslig tankar.
Jag stod och bet förtvivlat på mina naglar tills jag insåg vad jag höll på med och sänkte fingret med avsmak.
Frida, jag smakade på orden och bokstäverna i munnen och kroppen fylldes åter igen av mjuk värme. Hon hade ju faktiskt skrivit till mig och chansen att hon drev med mig var inte särskilt stor.
Jag samlade tankarna i ett försök att få fram ett svar att skicka iväg. Efter en lång stund var jag relativt nöjd och trycket på skickar knappen: "Hej Frida! Kul att höra av dig!"
När jag såg att meddelandet skickat blir jag med ens mycket nervös. Jag reste mig och gick runt lite i rummet. Jag beslöt mig för att sätta mig ner vid skrivbordet och plugga till biologiprovet i ett försök att tänka på annat. Det funkade inte i mer än ett par minuter, så jag tog istället upp träningsväskan, med svettiga träningskläder från dagens timmar i dansstudion, från golvet och gick mot badrummet för att ge dem en omgång i tvättmaskinen.
Redan i dörröppningen såg jag att rummet hade lysts upp av ett svag ljus. På skrivbordet låg min telefon med vita skinande bokstäver som överräknat meddelande från Frida. Men mer han jag inte läsa innan mobilen irriterat gick tillbakat till ett bekvämt viloläge. Jag vart tvungen att hämta mig lite innan jag slog koden för att läsa Fridas ord till mig. Hon svarade faktiskt på mitt medelande!

-Fridas perspektiv-

Jag satt bekvämt hopkrupen i Ebbas spontant ihopdragna myshörna på hennes golv och knaprade på ett par nötter. Ebba, Hanna och jag satt i Ebbas rum och kollade på någon platt och blaskig, romantisk komedi. En sådan film som egentligen inte har någon story och man kan förutsätta nästan allt som ska hända, men en sådan som ibland också kan ses som ganska underhållande och givande.
Jag hade skrivit ett meddelade till Ogge, jag (!) hade tagit första steget. Jag kunde knappt förstå att jag vågade det, men tjejerna bredvid mig hade peppat hårt och jag kunde inte säga emot eftersom jag trots allt ville det själv.
Nu satt de, fnissade till och log mot mig varje gång min mobil diskret vibrerade.
Vi skrev lite skeva, stela och ganska obetydliga meningar till varandra men det var fint. Ogge var fin, men man såg genom hans digitalt skrivna ord att han var nervös och osäker i stunden han skrev dem.
"Du föresten Frida vad går du för gymansielinje, för du är 98, va?" frågade Hanna nyfiket och bröt uppmärksamheten jag hade på mobilen.
"Ja det är jag. Så jag går första året Samhälle på Cybergymnasiet" jag kollade på på Hanna som sken upp av igenkänelse.
"Jaså, både min pojkvän Hamups och Adam går ju också där" sa hon och log mot mig.
Det slog mig att jag faktiskt hade känt igen Adam väldigt svagt fösta gången jag träffade honom, fast sedan hade jag tänkt på det mer. Men någon Hampus kände jag nog inte till, kanske för att skolan var ganska så stor.
"Ja, jag tyckte väl att jag kände igen honom när jag vi träffades. Vad går de två för linjer då?" frågade jag och stoppade inte par nötter till i munnen.
"Båda går faktiskt humanism, fast Hampus andra året och Adam första" sa Hanna och skrattade lite och jag funderade på om jag kände någon som gick humanism. Men det är ju skillnad på att känna och veta om någon.
"Jag kanske vet vem Hampus är, hur ser han ut då? Frågade jag och Hanna log stort. Men innan hon han säga något inflickade Ebba: "Jag tycker han påminner lite om Adam på alla sätt och vis" Hanna fnös men Ebba var fast vid sin sak.
"Det finns ju faktiskt studier som säger att man väljer en partner som påminner om sina syskon" Ebba sa det seriöst medan Hanna fnös ännu mer och gav sedan ifrån sig ett litet skratt.
"Så du menar då att Kalle skulle vara lik Oscar" frågade Hanna och båda börja fnissa. De fortsatte diskutera ämnet men jag kollade bort.
Eftertexterna rullade den här gången visade det sig att den här filmen inte var så givande iallafall.
Jag lyssnade med ena örat på deras babbel om syskon och pojkvänner för inom mig låg en stor seg klump som vägrade lösas upp.
Jag hade ju i princip verken bror eller pojkvän.
----------------------------------
- all cred till Hanna som skrev hela det här kapitlet-
Jag förstår absolut om ni är sura för den dåliga uppdateringen för det är jag också. Det beror på mina lärare som tryckte ihop hur mycket som helst under de här sista veckorna av terminen. Jag har helt enkelt inte haft tid för något annat än läxor..
MEN NU ÄR DET LOV! och det betyder att vi ska skriva massor! Och desto mer ni kommenterar desto mer skrivsugna blir vi! Puss ❤️