Kapitel 6

2.1K 51 4
                                    

-Adams perspektiv-

Jag vaknade med ett ryck av väckarklockans gälla signal. Jag sträckte mig mot nattygsbordet för att stänga av alarmet. Plötsligt slog det mig varför jag vaknade så tidigt en lördagmorgon. Jag reste mig sömndrucken och hämtade min dator på mitt skrivbord, kröp ner under det tjocka duntäcket ingen och gick in på TV4's hemsida och satte på livsändnigen. Klockan visade tjugo över och jag slängde iväg ett lyckatill-sms till Omar, jag fick inget svar men jag antog att han hade fullt upp. Dörren öppnades plötsligt och jag kollade mot dörröppnigen. In kikade min storasyster Hanna med ett brett leende på läpparna.

“Godmorgon!”

“Godmorgon” mumlade jag med min hesa morgonröst.

“Vad gör du?” Frågade hon nyfiket och satte sig på min sängkant.

“Ehmm, ska kolla på Omar i en intervju,”

“Jaha, mysigt. Ska han berätta?”

Det tog en stund för mig att förstå vad hon menade.

“Berätta? Jaha, nej. Nejnej.”

“Okej” sa Hanna och ryckte på axarna. “När ses ni nästa gång då?

“Jag tror han kommer hit på onsdag igen” Svarade jag och kröp ihop under det mjuka täcket.

“Åh, då får ni kanske huset för er själva” flinade Hanna. Jag dog upp täcket över huvudet för att dölja mina rodnade kinder.

“Jag ska i alla fall träffa några kompisar då” Hörde jag dämpat genom det tjocka täcket.

Jag tittade upp på henne igen och log generat.

“Okej”

“Aja, skulle egentligen bara säga att mamma gjort scones.” Sa hon och lika snabbt hon kommit försvann hon igen.

Jag vände blicken mot datorn och livesändningen av Nyhetsmorgon. Den blonda kvinnan på skärmen log glatt och sa;

“Nu gästas vi av pojkbandet som håller på att ta över hela Svergie, The Fooo”

Plötsligt dök killarna upp i bilden. De satt ihopklämda i en soffa och log glatt mot kameran.

“Välkommna hit! Felix, Oscar, Omar och Ogge, eller hur?” Alla killarna nickade och log.

“Så visst är det så att båda ni heter Oscar, bara det att du kallas för Ogge?” Frågade kvinnan.

“Ja, precis” svarade Ogge snabbt.

“Men, brukar inte du ha något smeknamn då Oscar?”

“Jo, vissa kallar mig Enis ibland men det är typ mest min flickvän” Sa Oscar. Jag hörde hur de andra killarna började fnittra och knuffade på Oscar. Kvinnan såg för ett ögonblick lite osäker ut men kom snabbt på fötter igen.

“Så, ni verkar ha en historia bakom detta, är det något ni vill dela med oss?” Frågade hon nyfiket. Oscar skakade på huvudet men de andra killarna övertalade honom snabbt.

“Jo, alltså, min flickvän kallar mig Enis penis ibland också. Jag vet inte riktigt. Det bara blev så någon gång när hon skulle vara lite “sexig”” Oscar skrattade lite och tittade generat ner i golvet.

“Haha, jaha. Så du har flickvän Oscar, är det någon mer av er som har en flickvän?”

Jag såg hur Omar bet sig i läppen och kollade ner på hans händer. En liten del av mig ville att han skulle säga ifrån, berätta om mig. Medan en annan del ville honom hans bästa och att vår hemlighet skulle behållas hemlig. Omar hade berättat om hur skivbolaget inte ens gillat Ebbas och Oscars förhållande, tänk då vad de skulle tycka om vårt.

Omar satt ganska tyst under resten av intervjun också, medan de andra pratade på om kommande spelningar och låtar. När intervjun började lida mot sitt slut sa den blonda damen:

“Nu är det dax för The Fooo att framföra en låt live för oss här i Nyhetsmorgon”

Killarna tog plats på den lilla scenen och gitarristen började spela.

I’m always wondering why everybody go so fast, and love is like goodbye. It doesn’t seem to last.

Började Felix sjunga och Oscar fortsatte;

So can’t we take our time, stretch it out anticipate. The day we cross the line, oh, it will worth the wait.

Jag kände mig varm i hela kroppen när Omar tittade rakt in i kameran och sjöng med sin vackra röst. Han sjöng till mig.

“As hard this is gonna be for you it’s gonna be for me.”  

Jag såg rakt igenom honom även om det var på min dataskärm, hans sorgsna blicka, det kroppspråk som han hade, jag såg att allt inte stod rätt till.

Plötsligt gnistrade Omars ögon till av en gnutta glädje.

“I swear i’ll prove it”

Det blixtrade i hela kroppen och jag kände ett stort behov att ha honom nära mig.

Jag vet hur osäker Omar var på det hela, han tror att jag är så självsäker och tar allt som det  kommer. Men mina tankar trasslar och knyter ihop sig minst lika mycket som hans .Det  kommer lösa sig, jag vet att i slutändan kommer det vara värt alla väntan.

Worth the wait?Donde viven las historias. Descúbrelo ahora