Worth the wait?

Kapitel 20

-Omars perspektiv-

"Det är ett under att inte Daff lackade mer på oss" skrattade jag och kollade på Adam som skrattade smått smuttade på sin kopp te.

"Det är också konstigt att han inte fattade att vi ljög, jag menar Oscar kommer och är rödgråten för att vi tagit fel buss. Vi åkte ju liksom inte ens buss utan med en vakt. Det måste varit världens sämsta lögn."

"Mm. Hur gick resten av spelningen?"

Jag kunde inte låta bli att skratta högt men slutade genast då de få som också tillbringade söndagen på detta café kollade på mig.

"Det kan ha varit den mest katostrofala vi haft" erkände jag skrattandes.

"Jaså?" Sa Adam nyfiket.

"Jo, Oscar var helt i sin egen värld, jag tror han tänkte på Ebba och Felix blev skitsur på Oscar för att han "förstörde hela konserten". Jag och Ogge var egentligen de ända som gjorde något vettigt. Daff var också jävligt tjurig hela kvällen"

Adam log stort och lutade sig tillbaka i den mjuka fåtöljen.

"Hur är det med Ebba då?" Frågade han och drog en hand genom det bruna håret.

"Det är väl okej. Hon kommer hem idag." Jag funderade en stund men fortsatte sedan tveksamt. "Du Adam.."

"Ja?"

"Jag ska berätta för min familj i veckan" Jag såg hur Adams ansiktsuttryck ändrades från glatt till smått irriterat.

"Bara inte du är 'förvirrad' och begår ett stort 'misstag' som du 'ångrar' igen" Jag kunde höra undertonen av bitterhet när han talade och det gjorde att det högg till i hjärtat.

"Adam du vet att jag hade panik och det flög liksom bara ur mig"

"Jag vet. Men natten innan sa du att du älskade mig och sen så får jag höra att allt bara var falskt"

"Hur kan jag bevisa att jag älskar dig då?"

"För det första komma ut ur garderoben och för det andra berätta för alla om oss"

"Oj, jag vet inte.." Började jag men tystnade en kort stund innan jag bestämde mig. "Nej. Jag ska göra det! Det kommer dock ta sin tid men jag lovar att du kommer tycka att det varit värt all väntan när det officiellt är du och jag mot världen" Adam log nöjt och tog ännu en klunk te.

-Ebbas perspektiv-

Jag låg äntligen på min egen säng med min brutna fot i Hannas knä. Hon höll på att skriva och måla på mitt gips.

"Du vet att Oscar varit en skit mot Omar också va?" Frågade hon plötsligt utan att titta upp.

"Ja, jag har faktiskt pratat rätt mycket med Omar. Hur är det med Adam? Det måste varit rätt jobbigt för honom också"

"Ja, han har mått rätt dåligt. Han har faktiskt fått ett par panikattacker vilket han inte haft sedan pappa dog." Jag kollade på Hanna men hon såg bara koncentrerat ner på min fot.

"Hanna?" Hon kollade upp på mig och bet sig hårt i läppen. "Vad är det?"

"Jag tycker mest det är jobbigt att se honom så här, när han skakar så mycket att han inte kan kontrollera det. Det är så mycket minnen som dras upp igen och det är som att gå igenom allt skit igen"

"Hur länge sedan var det nu?" Frågade jag försiktigt.

"Tre år" mumlade Hanna och kollade med blanka ögon ut genom fönstet.

"Vill du prata om det?"

"Jag vet inte"

"Okej, men du får gärna sova här i natt"

Hanna nickade. Hon sov så ofta över hos mig att hon hade både påslakan och tandborste hos mig. Efter att hennes pappa dött bodde hon ofta flera veckor i sträck här eftersom hon tyckte att det var jobbigt att vara hemma.

Plötslgt hörde jag lätta men snabba fotsteg i trappan och inte mycket senare öppnades dörren och Kalle kom in i rummet.

"Ebba!" Ropade han glatt och hoppade upp i sängen för att ge mig en kram.

"Hej gubben" sa jag och strök lätt över hans hår. Kalle slet sig snabbt från kramen och omfamnade sedan Hanna.

"Vad gör du?" Frågade han nyfiket Hanna och iakttog mitt gips.

"Jag målar lite"

"Får jag också måla?" Frågade Kalle exhalterat. Hanna svarade genom att ge honom pennan hon höll i. Kalle tog genast pennan och började koncentrerat måla på det vita materialet. Jag satte mig upp så att jag kunde se vad han gjorde.

"Klar!" Utbrast han glatt efter en stund. Jag iakttog strecken och försökte verkligen se vad det föreställde.

"Jättefint! Men vad är det för något?" Sa jag till slut.

"Det är ju du och Oscar som kramas!" Utbrast Kalle som om det vore självklart.

"Åh, Kalle, det är så här att Oscar och jag har bråkat lite.." började jag men Kalle avbröt mig snabbt.

"Det är bara för att han tycker så mycket om dig"

"Va?" Både Hanna och jag kollade förvånat på honom. Kalle slog sig över pannan och suckade högt.

"På dagis kastar alla killar sand och bråkar med tjejerna men det är bara för att de tycker om dem" konstaterade Kalle.

Jag och Hanna kollade roat på varandra.

"Du är ju för söt" skrattade jag och kramade om honom. Jag kunde dock inte komma ifrån känslan av att det låg något i det Kalle sa.

----------------------------------------------------------------------

Tror ni att vi kan få ihop 10 kommentarer och 30 votes på det här kapitlet? Jag hoppas det för det är inte förens jag fått det som nästa kapitel kommer.. ;)

Ha det bra och ta hand om er!❤️

.