Worth the wait?

Kapitel 17

- Omars perspektiv -

Jag satt ännu en gång på tåget till Stockholm. Hur lite jag än ville åka hit, var jag så illa tvungen. Ebbas och mina telefonsamtal hade fått mig att känna mig starkare och säkrare. Dock hade hon inte hört av sig på länge. Inte sedan i tisdags då hon lagt på i mitt öra. Jag hade försökt få tag på henne hela veckan men det var för gäves. Jag tog upp min mobil och låste upp den. Snabbt kollade jag igenom instagram och Twitter. Plötsligt började den vibrera och Ebbas namn dök upp på skärmen. Jag skyndade mig att svara.

"Hallå?"

"Hej Omar" hörde jag Ebbas säga med en svag röst. Oron sköljde plötsligt över mig.

"Ebba, har det hänt något?"

"Tja.. Det kan man säga"

"Snälla berätta"

"Jo, när vi pratade i tisdags råkade Oscar höra oss och han fick för sig att jag cheatade på honom med dig. Sen blev han aslack och började skrika på mig och jag skrek väl lite tillbaka. Jag råkade typ ta upp lite gammalt groll och då sa han.." Jag hörde hur hon tog ett hackigt andetag." Sen sa han att jag va en fet hora så då stack jag" mumlade hon sedan.

"Den jäveln" mumlade jag och förberedde mig på att gå av bussen.

"Och du vet att jag alltid varit kritisk mot mig själv och min kropp. Så jag slutade typ äta"

"Har du inte ätit sen i tisdags?" Frågade jag chockat medan jag gick mot studion.

"Nja, inte direkt. Men i alla fall. Jag har sprungit och tränat en hel del de här dagarna men i morse när jag skulle springa så typ svimmade jag av näringsbrist."

"Ebba vart är du?"

"På sjukhuset. Men jag är typ okej"

Jag suckade tungt. Så typiskt Ebba att låtsas att allt var bra för att inte oroa någon annan.

"Det är du inte alls"

"Jo, jag har fått dropp och det och sen är det ju foten men det är rätt lugnt"

"Vad är det med foten?"

"När jag kollapsade så trampade jag så snett att jag fick en spricka i foten"

"Ebba vafan?! Du är ju inte alls okej!" Sa jag frustrerat och jag började nu närma mig studion. Jag tog bakvägen för att slippa fansen som stod utanför.

"Oroa dig inte över mig"

Jag suckade än en gång.

"Har du berättat för Oscar?"

"Nepp. Han behöver inte veta det heller. Fokusera nu på er konsert imorgon!"

"Du är omöjlig" suckade jag " vi kan väl höras senare"

"Javisst! Hejdå Omar!"

"Hejdå Ebba!"

Jag gick mot danssalen och öppnade dörren. Oscars arga blick riktades direkt mot mig och han reste sig upp.

"Så nu passar det att komma" jag kollade snabbt på klockan och den visade att jag var sju minuter sen.

"Jo, jag tog mig i alla fall tid att prata med Ebba" svarade jag spydigt tillbaka.

"Ditt svin! Ni planerade säkert nästa gång ni ska ligga! Erkänn att du knullar henne i hemlighet" Nästan skrek Oscar och kom närmre mig.

"Vad fan snackar du om?! Såklart inte!" Försvarade jag mig.

"Erkänn! Tror du inte jag sett alla dina avundsjuka blickar på oss två?"

"Jag fattar inte vad du snackar om?!"

"Det gör ni visst och ni pratar tydligen fortfarande en jävla massa på telefon"

"Hon pratar i alla fall med mig" sa jag spydigt. Bara någon sekund kände jag Oscars knytnäve träffa mig i ansiktet. Det rann något varmt från näsan ner på min överläpp och jag kunde känna hur min näsa bultade hårt.

"Ey Oscar, chilla!" Hörde jag Ogge säga och springa fram till Oscar.

"Fuck! Din jävla skit! Gå och ta någon annans flickvän!" Skrek Oscar men jag hörde att han var ledsen.

"Jag har inte tagit henne" skrek jag tillbaka.

"Yeah sure!"

"Men vafan jag är ju gay" for det plötsligt ur mig. Det blev helt tyst i rummet.

"Och om du vill veta, din flickvän ligger på sjukhus och det är fan ditt fel" sa jag innan jag skyndade mig ut ur lokalen.

Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, Ebba var på sjukhuset och jag ville helst inte se de andra killarna mer ikväll. Det sista alternativet innan hotell var ju Adam. Jag var tvungen att ge det ett försök.

Innan jag visste ordet av så stod jag utanför Adams dörr. Jag tvekade lite och torkade än en gång bort lite näsblod men ringde sedan på. Det var Adam själv som öppnade dörren några sekunder senare. Jag hade glömt hur snygg han var och också hur mycket jag gillade honom. Jag kollade in i hans ögon i bara bråkdelen av en sekund men såg ändå att den vanliga gnistan saknades.

"Omar?"

"Ja"

"Vad gör du här?"

"Jag vet inte riktigt" mumlade jag.

"Omar lyssna här, jag gillade dig så mycket. Verkligen. Och du sårade mig så djupt när du berättade att det inte var äkta."

"Adam jag lovar.."

"Att lova är ett starkt ord precis som älska. Omar.. jag är inte redo att förlåta dig än." Avbröt han tyst och stängde sedan dörren. Där stod jag, ensam och blodig i Stockholm utan någonstans att ta vägen.