Worth the wait?

Kapitel 12

-Ebbas perspektiv-

Jag ringde än en gång Omars mobiltelefon och väntade tålmodigt medan signalerna gick fram. Jag bet nersöst på mina naglar och plötsligt upphörde tonerna i mitt öra.

"Omar?!" Va det ända jag fick fram. "Omar jag är så ledsen. Jag vet inte vad jag gjorde, men någonting gjorde jag ju och jag är så ledsen. Jag borde.."

"Har du berättat för Oscar" Va det ända han sa.

"Nej, jag ja.."

"Bra" svarade han kort.

"Men Omar! Snälla säg något!? Vad hände egentligen? Jag trodde att ju va.."

"Straight, jag vet, jag vågade inte säga något"

"Okej, jag tänkte dock säga att du var i Göteborg. "

"Jo, jag låtsades ju att jag va i Göteborg och det.."

"Kan du inte bara berätta allt för mig?"

"Jag vet inte.." Tvekade Omar

"Snälla berätta" bad jag.

"Jag vill verkligen inte att du säger något till någon."

"Jag lovar"

"Jag och Adam har varit ihop ett tag, eller ja, nu är vi väl inte det längre. Men jag vågade inte berätta för killarna eftersom jag var så rädd att de skulle dömma mig eller tycka att jag är äcklig." Han pausade och tog en hackigt andetag. "Och när du såg mig och Adam fick jag panik för jag trodde att du skulle säga till Oscar. Och sen.. sen skrek jag på honom."

Jag kände skuldkänslorna skölja över mig.

"Omar, jag är så hemskt ledsen."

"Det är okej, du visste inget."

"Men lova att du ringer så fort du vill prata, okej?"

"Okej. Jag lovar. Och tack"

"Tack för vad?" Frågade jag förvirrat.

"För att du förstod." Jag kände mitt hur det högg till i hjärtat. För mig var det en sådan självklarhet att ha en vän som lyssnade och förstod, men Omar hade ingen att prata med.

"Det va så lite, hejdå Omar"

"Hejdå"

Jag satt länge och tänkte vad som nyss hänt. Plötsligt plingade min mobil till och jag väcktes jag ur mina funderingar. Jag låste upp min telefon och såg att jag hade fått ett sms från Oscar.

"Hej babe! Kan inte du komma över till mig? Saknar dej!<33"

Jag knapprade in ett snabbt svar:

"Yess, är hos dig om 30;) Saknar dig med!<33"

Mycket riktigt anlände jag till Oscar en halvtimme senare. Jag blev välkomnad med en varm kram och en kort kyss. En stund senare la vi oss på soffan, jag sittandes och Oscar liggandes med huvudet i mitt knä. Jag funderade på hur Omar kunde tveka på att berätta sin hemlighet för denna underbara människan. Försiktigt drog jag fingrarna genom hans luffiga hår. Oscar och jag pratade mycket och vad jag visste hade vi inte nårga hemligheter för varandra. Tills nu. Det vred sig i magen på mig när jag tänkte på att ljuga för Oscar.

"Vill du ha?" frågade Oscar glatt och räckte fram en Gott & Blandat-påse.

"Ehm, va?"

"Men gud, du är ju helt borta! Vad tänker du på?"

"Jag vet inte, det är bara mycket nu. Humm, jag.. Ehm har en kompis och han mår lite dåligt just nu bara."

"Okej" Sa Oscar, ryckte på axlarna och tog upp sin mobil.

Jag kände hur jag verkligen ville berätta hela sanningen för Oscar men ett löfte är ett löfte.

Jag tog godispåsen och pillade ut några av de röda godisbitarna.

"Kan jag få en lakritsbit?" Mumlade Oscar utan att titta upp från sin mobil. Det prasslade om påsen när jag fiskade upp en lakritskatt från botten. Jag la den på soffan bredvid hans huvud och fiskade upp en godisbit till ur påsen. Till min besvikelse var det också en svart godisbit men jag la den bredvid Oscars andra lakritsbit. Högen blev bara större och större. Oscar tittade roat på mig.

"Du gillar verkligen inte lakrits?"

"Nepp" svarade jag och Oscar skrattade lite åt mig.

"Kolla den här bilden, är inte den fin?" Sa han och räkte fram sin telefon.

Jag studerade länge bilden som var sedan i sommras, då vi var i Spanien. Vi står i vattenbrynet och ler glatt mot kameran. Jag kom ihåg när vi tog bilden. Hur Oscars mamma hojtat från sin solstol att vi skulle säga cheese och hur Oscar lagt en hand på min svank. Jag studerade mig själv på bilden.

"Mm.." Mumlade jag till svar och la undan godispåsen.

"Vadå mm? Säg något som inte är helt perfekt med den här bilden"

"Mig" svarade jag tyst och hoppades att han inte skulle höra.

"Va?" Frågade Oscar förvånat. "Vad sa du?"

"Inget"

"Om du sa det jag tror att du sa blir jag jävligt ledsen på dig. Varför kan du inte se hur fin du är? Dina kurvor är det vackraste jag sett och dina ögon, och smilgropar, och dina fräknar!"

Jag kände att jag inte kunde ta emot det han sa. Komplimangerna flög iväg så fort jag tänkte på det jag inte tyckte om om mig själv. Jag stod i bikini vilket göt det lätt att kritisera att det inte fanns ett mellanrum mellan mina lår och att min mage inte var helt platt.

"Tack, antar jag" mumlade jag till svar.

"Ebba, kan du se mig i ögonen?"

Motvilligt kollade jag in i hans blåa-grå ögon.

"Ebba, jag älskar dig, och jag tycker att du är den vackraste personen i värden. Kan du bara ta åt dig det. Snälla?" viskade han innan han kysste mig mjukt på läpparna.

"Och föresten, det är ju vår 1-årsdag nästa vecka. Vad sägs om att ha en mycket fin dejt på en mycket fin restaurang?" Frågade Oscar med sina läppar bara några centimeter från mina och pannan lutandes mot min.

"Det låter toppen" mumlade jag och pressade mina läppar mot hans.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej på er fina läsare! Tack för att ni tar er tid att läsa, rösta och kommentera på vår fanfic!

Puss och kram!<33