Worth the wait?

Kapitel 27

-Oscars perspektiv-

Jag skyndade mig över den mörka gatan och fram till den välkända porten. Mina fingrar knappade rutinerat in portkoden och jag öppnade dörren. Lokalen var helt tom men det var kanske inte så konstigt då klockan redan hunnit bli halv tio på kvällen. Jag gick igenom den långa korridoren och in i danssalen. Så fort jag kom in i det stora öppna rummet med speglar längs väggarna kände jag ett lugn som jag inte känt på länge. Jag slängde mina kläder på golvet och gick fram till högtalaren där jag kopplade in min mobil. Jag tryckte igång en låt och musiken började stämma ur högtalarna. Jag slöt ögonen och började dansa. Min hjärna kopplade jag bort och lät kroppen göra själva jobbet. Rörelserna flöt in i varandra och jag kände rytmerna rusa genom hela min kropp. Jag hade ingen aning om hur lång tid jag hade dansat men plötsligt hörde jag någon säga mitt namn. Jag öppnade ögonen och såg Felix spegelbild bredvid min i spegeln. Hans hår var ruffsigt och hans ögon rödkantade.

"Oj..Hej Felix" sa jag och drog en hand genom mitt lite svettiga och rufsiga hår.

"Jag visste inte att du skulle vara här" mumlade Felix.

"Jo, jag behövde bara få slippa tänka en stund" Sa jag och satte mig ner på golvet. Felix gjorde likadant och slog sig ner bredvid mig.

"Detta är så sjukt" Sa han efter en stunds tystnad.

"Verkligen, och vi får inte ens hälsa på honom.."

Felix suckande tungt och lutade sig tillbaka så att han låg på rygg på det svala dansgolvet.

"..Ebba tyckte vi kunde åka till sjukhuset imorgon ändå" fortsatte jag tyst.

"Mm.. Vi kan göra det efter mötet med Daff"

"När ska vi ha det då?" Undrade jag och Felix suckade ännu en gång.

"Typ tolv på hans kontor, har du inte läst hans mess?"

"Jo, det kanske jag har"

"Tror du det kommer handla om hur vi ska fortsätta med bandet utan Omar?" Frågade Felix och jag såg skräcken skymta i hans ögon.

"Nej" Svarade jag lite för snabbt. "Omar kommer inte dö, han är stark" Tillade jag sedan.

"Jag hoppas det" suckade Felix. "Det vore ju förjävligt annars" Hans röst sprack i slutet av meningen och jag kollade på honom. En tår rann ner för hand kind men han var snabb med att torka bort den. Han slog nävarna hårt i golvet. "Det är så jävla jobbigt att inte veta någonting längre!"

"Jag vet, det är det värsta"

"Pft, du vet inte alls" mumlade Felix upprört. Jag kollade på honom och han fortsatte. "Dina föräldrar är inte skilda och håller på att skapa två nya familjer där du knappt får plats längre. Jag vet inte vart jag vill ta vägen och jag vet inte om Omar kommer överleva. Jag vet inte heller om jag någonsin kommer få ett bra förhållande som dig och Ebba eftersom jag bara fuckar upp alla relationer jag haft"

"Felix varför har du inte berättat något av detta?"

"För att du har haft så mycket drama med Ebba och Omar"

Efter att Felix och jag suttit och pratat i danssalen i flera timmar ringde min telefon för sjunde gången. Jag suckade och bestämde mig för att svara.

"Oscar vart är du?! Klockan är två på natten! Du måste komma hem nu!" Hörde jag mamma säga.

"Jaja, jag är i danssalen. Ta det lugnt, jag tar nästa buss hem" mumlade jag.

"Bra, du Oscar, vi har lite att prata om när du kommer hem."

"Okej, hejdå"

"Hejdå"

Jag flyttade mobilen från örat när jag hörde den pipande tonen som signalerade att samtalet var slut.

"Jag måste dra hem" mumlade jag och reste mig från golvet.

"Jo, jag också" sa Felix och följde efter mig mot dörren. Vi låste och larmade som var kravet för att vi skulle få vara här på kvällen. Snart gick vi ut genom dörren och den kalla höstluften slog emot oss. Stockholms mörka gator var täckta av en svag dimma och inte en kotte syntes till.

"Tack Oscar" sa Felix när bussen han skulle ta rullade in på busshållplatsen.

"För vadå?"

"För att du är jävligt bra på att lyssna" sa han och gav mig en kram.

"Det var så lite" mumlade jag precis innan Felix klev på bussen .

Inte mycket senare kommer min buss och jag klev på. Resan hem gick fort och snart var jag hemma.

"Oscar?" Hörde jag direkt mamma säga och snart såg jag henne i dörröppningen till köket.

"Vart har du varit?" Frågade hon upprört.

"Jag var och dansade som jag sa innan"

"Okej" sa mamma lite lugnare och drog morgonrocken lite tätare omkring sig. "Gå upp och ta en dusch så sätter jag på en kopp te. Kom ner sen så vi får prata lite"

Jag nickade kort och smög upp för trappan och in på mitt rum. I min säng låg Ebba ihoptrasslad i mitt täckte fridfullt sovande. Hennes bröstkorg rörde sig sakta upp och ner och hennes vackra läppar var lätt särade. Så tyst jag kunde hämtade jag lite rena kläder i garderoben och smög sedan till duschen.

När jag tagit en varm men kort dusch gick jag ner till mamma som satt vid köksbordet med fingrarna runt en tekopp. Hon tittade upp när hon hörde mig komma in i köket. Hon kollade trött på mig och log ett blekt leende. Jag satte mig ner mitt emot henne.

"För det första kommer Ebba vara arg på dig när hon vaknar och jag förstår henne. Det var egoistiskt av dig att lämna henne här ensam. För det andra så är det inte okej att kalla folk jävla svin oavsett vad de säger. För det tredje missade du den fina nyheten att du kommer få en systerson i november."

"Åh, så blir det en kille?" Mamma nickade och jag började redan fundera på saker jag skulle lära honom men mamma avbröt mina tankar.

"För det fjärde.. Jag har pratat med Omars mamma.. Hon är på sjukhuset nu och.. Hon ringde innan.. Det handlar om Omar.

----------------------------------

Sorry för den dåliga uppdateringen MEN, om jag får massor med härliga kommentarer så kanske jag får mer lust att snabbare skriva på nästa kapitel! 😉