Worth the wait?

Kapitel 26

-Adams perspektiv-

Jag lutade min skakande kropp mot toalettstolen på sjukhusets toalett och tömde än en gång magen på dess innehåll. Minnesbilder fladdrade förbi och jag kände hur panikångesten var nära.

Omar ligger på marken och jag står fastfrusen en bit bort. Killarna sparkar och slår allt de kan på honom men jag kan inte förmå mig att röra en muskel. Vi var på väg hem från bussen tidigare ikväll när ett killgäng såg att vi höll hand.

"Börgjävlar"

"Gå och dö jävla kuksugare"

Tårarna rinner ner för kinderna och droppar ner på det kalla kakelgolvet. Varför skulle just jag gå igenom detta igen? Det var minrde än tre år sedan min pappa lagt sig i ett knivslagsmål och blivit skuren så illa att han sedan dog samma natt på sjukhuset. Jag var där, ensam hos pappa när han tog sitt sista andetag. Det värsta är att det inte är något där utan det är snarare här, här på samma sjukhus där min pappa dog befinner jag mig nu med min döende pojkvän.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. I ren förtvivlan dunkade jag huvudet hårt mot väggen.

"Adam?!" Hörde jag Hanna ropa utanför dörren. Jag försökte svara men fick inte fram ett ord.

"Adam öppna! Jag hörde vad som hänt. Snälla öppna?!" Hanna lät förtvivlad och ryckte hårt i handtaget. Jag försökte ta sats för att resa på mig men hela min kropp var så tung att jag inte orkade lyfta ett finger. Jag kände hur jag började förlora kontrollen över mig själv och paniken kom krypande. Omar skulle kanske dö. Och jag stod bredvid ännu en gång. Jag kippade förtvivlat efter luft och knep ihop ögonen.

Blodig asfalt, blodig Omar.

Jag öppnade snabbt ögonen och drog frustrerat en skakig hand genom håret. Plötsligt hörde jag hur låset klickade till och Hanna stod i dörröppningen med en hennes sönderböjda hemnyckel i handen. Hon slängde den på golvet och rusade fram till mig.

"Adam, schh, lugna ner dig" mumlade hon och kramade om mig hårt. Jag försökte slappna av med det var så svårt. Min kropp skakade våldsamt och jag fick knappt någon luft. "Adam lilla vännen" mumlade Hanna och tyckte mig hårare intill henne. Jag kände hur jag kallsvettades något enormt och det kändes som någon lagt en stor sten på min bröstkorg.

"Adam du måste lugna ner dig nu" sa Hanna bestämt.

"Andas djupare" jag gjorde mitt bästa och fick så småningom in lite mer luft i mina lungor. "Såja" mumlade Hanna och pussade mig lätt på hjässan. Jag lutade huvudet mot hennes bröstkorg medan jag lät tårarna rinna.

"Mamma är på väg och det är Omars föräldrar också. Jag pratade med Ebba med och de är här ikväll" mumlade hon medan hon vaggade lätt fram och tilllbaka. "Allt kommer bli bra"

"Jag klarar inte av att se honom sådär" snyftade jag när jag lugnat ner mig en arning. "Han ser död ut"

"Men han är inte död"

"Inte än" mumlade jag och paniken som jag lyckades förtränga kom krypande tillbaka.

"Han kommer inte dö Adam" jag ville så gärna tro på henne, att Omar inte skulle dö och att allt skulle bli bra, men hela tiden fanns en gnagande känsla om att allt var en lögn.

-Oscars perspektiv-

Ebba och jag satt nu på tåget på väg till Stockholm. Trots att jag tagit på mig både keps och solglasögon träffade vi på ett par fans. De frågade hur det var med mig och resten av killarna och jag drog den största lögnen någonsin; "det är jättebra!" Efter det skyndade jag mig bort och försökte förtränga det faktum att jag just sagt att Omar mådde jättebra när han i själva verket låg på sjukhus med livshotande skador. Ebba som pratat med Hanna sa att han blivit sparkad så hårt över magen att han brutit flera revben som i sin tur punkterat hans ena lunga. Dessutom hade han tagit emot flera hårda slag mot huvudet. Stackars Omar. Och allt detta bara för att han var homosexuell.