Worth the wait?

Kapitel 18

-Omars perspektiv-

Jag gick med tunga steg iväg från Adams hus och ut på vägen. Mina känslor var så dubbla. Jag hade berättat att jag var gay men jag hade ingen pojkvän. Plötsligt hörde jag någon som ropade på mig. Jag vände mig och och såg Hanna komma småspringandes mot mig.

"Omar, vänta!"

Jag stannade upp och hon kom fram till mig.

"Oj, hur är det?" Frågade hon med andan i halsen.

"Sådär.."

"Har du ens någonstans att bo?" Frågade hon och kollade allvarligt.

"Nej" svarade jag ärligt och kollade ner i marken.

"Amen vafan. Jag fattar att Adam är sur på dig men det skiter jag i. Du får bo i gästrummet i natt"

"Är du säker?"

"Yes" sa hon självsäkert.

"Tack" mumlade jag och vi började gå mot Adams hus.

"Har du pratat med Ebba?" Frågade jag försiktigt.

"Ja, bästa tjejkompisar pratar alltid."

"Vad tycker du om allt som hänt?"

"Jag tycker att Oscar är ett avundsjukt svin men hade ju sina anledningar.. Ebba är för snäll mot allt och alla och du... Du är bara ung och dum"

Vi var nu framme vid dörren och jag tvekade.

"Är detta verkligen okej för Adam?"

"Förmodligen inte" svarade Hanna. "Men det är okej för mig och jag bor också här" sa hon och det var tydligt att diskutionen var över.

Vi gick igenom dörren och jag gick långsamt. mot gästrummet. När jag gick förbi Adams rum kunde höra Hanna och Adam prata högt.

"Förstår du inte hur jobbigt det är att se honom här, förstår du hur illa han sårade mig?!" hörde jag Adam säga. Jag kände hur det skar till i hjärtat. Skuldkänslorna över att jag inte hört av mig till Adam eller sagt förlåt låg som en stor sten i magen.

"Adam han har ingenstans att bo. Jag förstår att du är ledsen och besviken men du kan inte bara överge honom sådär"

Jag orkade inte lyssna mer utan gick vidare in till gästrummet och slängde väskan på sängen. Sedan gick jag in på toaletten och säg mig i spegeln. Jag såg förjävlig ut, med en lila svullen näsa och en stor fläskläpp. Jag blötte lite papper i kallt vatten och torkade bort lite blod från näsan. Jag la sedan pappret på näsan för att svalka det lite. Jävla Oscar.

En stund senare knackade Hanna på min dörr och berättade att det var middag om jag ville ha. Jag hade tänkt stå över men eftersom jag bara ätit en fralla på tåget hit idag beslutade jag min för att ta lite. Osäkert gick jag upp till köket och såg Adam sitta vid köksbordet. Han gav mig bara en arg blick och kollade sedan ner i tallriken. Jag tvekade ett tag innan jag satte mig på stolen snett mittemot honom och bredvid Hanna.

"Nejmen Omar! Vad har du gjort med ansiktet?" Frågade Adams mamma medan hon dukade fram maten.

"Jag typ berättade att jag va gay för en kompis.." Svarade jag ärligt. Både Adam och Hanna tittade upp på mig.

"Var det Oscar?" Frågade Hanna tyst och jag nickade.

"Den jäveln" muttrade Hanna argt och spetsade våldsamt en potatis med gaffeln. Under resten av middagen varade en pinsam och tung tystnad. Ingen visste riktigt vad den skulle säga.

Jag kollade på Adam flera gånger under middagen men fick bara ögonkontakt med honom en gång. Då vände han dock bort blicken direkt. Fan. Han måste hata mig.

Jag gick och la mig tidigt den kvällen men kunde ändå inte sova. Lackanen tycktes slingra sig runt min kropp i en ända stor och svettig röra. Efter flera timmar kom jag till ro och kände hur mina andetag blev tyngre och jag somnade in i en orolig sömn. Långt borta hörde jag hur någon öppnade min dörr men jag orkade inte lyfta ögonlocken och se efter vem. Plötsligt kände jag hur sängen tyngdes ner och någon lyfte på täcket. Jag kände hur personen kröp nära mig och la sitt huvud på mitt bröst. Jag kunde inte låta bli att le eftersom jag visste precis vem det var.

"Fan vad jag är arg på dig" mumlade Adam mot min bröstkorg.

-Oscars perspektiv-

Det var så mycket som snurrade runt i mitt huvud när jag bara en stund efter Omar lämnade danslokalen. Omar hade slängt ur sig både att han var gay och att Ebba tydligen låg på sjukhus på mindre än en halv minut. Just nu var det dock mest Ebba som tog upp mina tankar. Jag kände ett smått illamående över att det var mitt fel och jag kunde känna skuldkänslorna som tyngde mina axlar. Utan att jag riktigt var medveten om det stod. Jag plötsligt vid receptionen på sjukhuset.

"Jag vill träffa Ebba Nilsson Rosén" mumlade jag och fick till svars att hon låg på tredje våninge, rum 319. Jag skyndade mig mot hissarna och väntade rastlöst på att den skulle komma till min våning. Så småningom kom hissen och jag tryckte stressat på knappen som skulle ta mig till tredje våningen. Hissen åkte sakta uppåt och snart var jag framme. Det tog inte lång tid att hitta rum 319 eftersom hela Ebbas familj satt utanför. Utan att inte riktigt bry mig om dem öppnade jag dörren till Ebbas rum. Där låg en tjej på sängen. En tjej som inte var alls lik den Ebba jag älskade. Denna tjej hade matt och glanslöst hår till skillnad från Ebbas vackra glittriga. Tjejen hade också mörka ringar under ögonen och blek hy. Framför allt hade den här tjejen inte samma kroppsform. Det var inte jättemycket men man såg att hon vägde mindre än Ebba. Min Ebba. Hon hade massor av slangar och runt sig och maskiner som pep i regelbunden takt.

"Ebba vad har du gjort?!"

Ebba kollade upp på mig.

"Oscar, jag vill inte ha dig här just nu"

"Ebba vad har hänt med dig?!"

"Är du snäll att gå? Jag vill inte se dig mer" Ebba höjde nu rösten och orden skar in i mitt hjärta.

"Ebba snälla..."

"Oscar du kan dra åt helvete" skrek hon och en maskin började pipa snabbare.

Jag kände en hand på min axel.

"Oscar, det är nog bäst att du går nu" sa Anita, Ebbas mamma.

Tvekade följde jag med henne ut och kämpade hårt för att hålla inne tårarna.

"Vad har hänt?" Nästan viskade jag.

"Jo, Ebba har inte ätit på en vecka nu, eller ja, sen i tisdags. Hon har tränat jättemycket också och det gjorde att hon har fått näringsbrist och energibrist. I morse så skulle hon ut och springa och svimmade då på grund av näringsbristen och det. När hon trillade så klev hon också så snett att hon fick en spricka i foten. Så nu ligger hon där inne med dropp och en gipsad fot." Hon tog en kort paus men fortsatte sedan."Jag vet att Ebba varit känslig för det här länge men sen kom den sista droppen från dig som gjorde att det svämmade över. Det var ju då att du kallat henne en.."

"Fet hora" fyllde jag i och kände hur tårarna rann ner för mina kinder. Jag kände hur Anita omfamnade mig och jag kramade henne hårt tillbaka. Detta var mitt fel. Inte nog med att jag falskt anklagat min bästa vän för att ligga med min flickvän hade jag också fått min flickvän att hata sig själv så mycket att hon svält sig själv.