Never enough! (Fo&o novell)

12: Misstaget.

Men fan för det. När jag va framme vid subway och beställt vände jag mig om och skulle sätta mig, men så greps jag av panik... och såg ingen mindre än Hanna sitta vid ett bord med Vaneza och Felicia, hennes två "ryggsäckar" eller "efterhängare" ja ni hör själv vad dem är för något. Jag mötte Hannas blick och hon flinade.

-Är det inte Vendela?! Sa Felicia och kollade på Hanna.

-Jo men hej sötnos hur här det? Kom och sätt dig! Sa Hanna och putade med läpparna. Jag tog min mat och gick och satte mig mitt emot dem.

-Hej på er. Sa jag och la på ett fake leende.

-Tro inte att vi vill dig något snällt. Sa Vaneza och kollade äcklat på mig.

-Vendela kom aldrig och fråga mig om ett jäkla skit. Du tog mitt allt, du ska fan få se vad som händer. Sa Hanna och jag kollade på henne.

-Jag har inte tagit ett jävla skit av dig Hanna? Jag blev själv så sjukt chockad när Oscar berättade att han gjort slut med dig! Jag har aldrig sagt till honom att det är han jag vill ha och det vet han själv. Tror du verkligen jag skulle varit otrogen mot Omar? ALDRIG! Jag är inte falsk som du, det är inte mitt problem att Oscsr total skiter i dig. Men du är så fucking bossig och idiotisk så ingen vill ha med dig och göra! Bara tjejer som är helt blåsta. Jag vet att Alma total skiter i mig, hon "jobbar" ju för dig precis som dem här två. Föreställ dig inte att jag kommer bli som dem, bara lämna mig ifred för jag har inte gjort dig ett skit. Tig och nämn aldrig mitt namn bakom min rygg. " Sa jag till henne och flög upp ur stolen och gick där ifrån med tårar rinnandes ner för kinderna. Jag springer så snabbt jag kan och är precis ute ur shoppingcentret där Subway låg i men jag stoppades.

-släpp mig! Skrek jag dramatiskt men personen kramade om mig hårt och va alldeles för stark för att jag skulle kunna ta mig ur. Jag andades häftigt och kände bara för att dö. Varför skulle allt vara så invecklat och varför skulle alla hacka på just mig?

När jag lugnat ner mig lite tog jag ett djupt andetag och andades in doften av koftan jag gråtit emot. Jag kände ögon bränna i ryggen på mig och då slog det mig. Shit, shit, shit! Det va inte Felix som tröstat mig, det va absolut inte Omar, inte Ogge heller..... Det va Oscar som stått och tröstat mig, jag kände detr.... koftan luktade precis som Oscar, och det va exakt den koftan jag fick låna av honom när jag frös. Jag hade gråtit mot hans bröst och han hade stått där och dragit sin hand genom mitt hår och över min rygg. Fan fan fan fan! Jag vände mig om och ser en liten folkmassa.

-Vad glor ni på folk? Frågade jag men allt eftersom fattade jag. Hälften va Foooers och hälften kände jag från skolan. Jag kollade noga genom folkmassan och får helt plötsligt syn på Felix som kliver fram.

-Vendela du lovade, och du bröt löftet.... mumlade han.

-Jag har inte valt någon person, jag har inte valt någon sida. Jag är sårad, jag grät och blev stoppad av.... sa jag och vände mig om och kollade för säkerhetens skull och ja, det va Oscar.

-....Oscar. hörde jag en röst säga, definitivt inte Felix..... utan O M A R!

-ja oh vadå? Mumlade jag.

-Är det ditt svar Vendela? Jag kan lita mer på Hanna än på min föredetting, känns inte riktigt ok. Jag som trodde du va någon speciell, och det va du.... tills Oscar kom in i bilden och han följde dig hem, tror du inte jag vetat? Tror du inte jag misstänkt att det hände något? Jag litade på dig Vendela. Men det va fel gjort. Mumlade han och suckade.

-F,feli,Ffelix? Sa jag bara och han kollade ledset på mig. Han gick fram till mig, tog min hand och viskade i mitt öra.

-Jag kommer alltid finnas, såklart.. men va försiktig och tänk igenom vad du gör innan du gör misstag som dem här gumman.