Never enough! (Fo&o novell)

21: Chocken

*dagen efter*

Vendelas P.O.V

Jag vaknade av att jag hörde skrik och massor av dunsar nerifrån. Vad höll dem på med? Jag gnuggade mig i ögonen och kollade runt i rummet, Oscar låg fortfarande bredvid mig och sov fridfullt, och Ogge låg lika fridfullt och sov fast på sin madrass. Jag ställde mig försiktigt upp och trippade tyst ner för trappan.

-Vad håller ni på med? Frågade jag och gick in i vardagsrummet där Omar och Felix hade kuddkrig, soffan hade vällt, vissa lampor låg på golvet, teven va inputtad i hörnet och det låg fjädrar över allt. Jag suckade.

-Snälla, hur har ni tänkt?

-Vi har inte tänkt alls vi är bara över speedade. Svarade Omar lekfullt.

-vem ska städa upp detta då? Frågade jag och dem kollade på varandra och flinade efter ett tag.

-jaa, eftersom Oscars mamma är på affärsresa och du är ända kvinnan i huset så blir det ju din uppgift.. sa dem i kör och kollade oskyldigt på mig. Jag fnös till.

-lycka till att få denna kvinnan att jobba. Jag pekade på mig själv och började gå upp för trapporna men stannade.

-Shit skolan börjar om 10! Tjöt jag och killarnas skratt slutade.

-OMG! skrek Felix och sprang förbi mig upp för trappan. Jag började också springa och Omar va inte långt bakom. Jag hoppade upp i Oscars säng och han ryckte till och satte sig rakt upp i ett kick.

-Vad håller ni på med? Frågade han irriterat.

-SKOLAN BÖRJAR OM TIO! skrek alla tre i kör och Oscar va redan påväg mot toaletten. Jag tog mina kläder och drog snabbt på dem. Ogge låg fortfarande och degade sig i sängen så jag drog upp honom och tände taklampan så han fick ljuset i ögonen.

-Sorry babe men det är för ditt egna bästa. Du har typ 3 minuter på dig sen måste vi sticka. Sa jag och drog i toalett dörren men den va stängd, Oscar va ju där inne.

-ÖPPNA JAG MÅSTE FÅ SÄTTA UPP HÅRET JAG KAN INTE SE UT SÅHÄR! skrek jag hysteriskt och bankade på dörren. Han slängde upp den och jag sprang in och låste.

-Ge mig en borste eller kam. Sa jag och vände huvudet på honom och tiden stannade för en sekund. Jag fick såklart syn på hans magrutor. Jag hörde hans skratt och han började borsta igenom mitt hår händigt och försiktigt.

-så sätt upp det nu. Sa han. Jag tog tottebandet och satte upp håret i en knut. Sminket som jag hade kvar från igår såg helt okej ut. Så jag gick hellre till skolan med det än osminkad. Oscar tog snabbt en t shirt och drog den över sitt huvud sen sprang vi ner och tog på våra ytterkläder.

-Kommer ni killar? Ropade jag och alla sprang ner och drog på sig sina skor och vi gick ut. Oscar låste dörren och vi började springa för allt vi pallade. Jag va såklart typ tjugo meter bakom dem eftersom dem hade nytta av deras parkour. De stannade och väntade in mig. Fan, nej, nej, nej tänkte jag och kände den brännande känslan i halsen, min astma... jag hade inte med någon medicin heller.

-Killar hjälp mig! Ropade jag panikslaget och höll på att falla ihop. Jag fick en host attack och jag hörde hur risig hostan lät. Det va jätte längesen jag märkte av min astma, kanske 1 år sen, till och med 2. Antagligen så va det därför jag hostade så att det hördes som att jag höll på att spy. Men så va det inte. Jag höll på att tappa andan. Oscar va snabbt framme och lyfte upp mig.

-OMG nej Vendela varför ska detta hända nu! Viska Omar panikslaget. Jag hörde det tydligt och minnena kom fram. Det hände exakt samma sak en av dem sista gångerna jag va hemma hos honom. Vi spelade fotboll i trädgården med Mira och våra föräldrar. Jag sprang över hela planen för allt vad jag pallade men när jag skulle skjuta bollen i mål föll jag ihop. Jag började hosta som nu, men då kunde jag inte andas över huvud taget. Jag minns den hemska känslan. Jag trodde jag skulle dö. Jag va bara 10 år och greps såklart direkt av panik. Omar va först fram till mig då. Han försökte sitt bästa för att bära upp mig men Wilnur kom till räddning. Hans mamma hade varit med om det förr, hon va ju danslärare så det kunde man ju förstå på ett sätt. Det sista jag fick se och känna den kvällen va hur Omars tårar droppade mot min kropp när jag låg hjälplöst på soffan och kunde inte röra mig ur fläcken. Jag kände något blött rulla ner för mina kinder och jag va tillbaks till verkligheten igen. Oscar la sakta ner mig på gräset och Omar kollade på mig.