Never enough! (Fo&o novell)

24: Födelsedagsfirande

****

Har skrivit detta kapitlet med hjälp av min kompis, så cred till henne! Hade lite idé brist så hon fick hjälpa mig skriva detta, men det har varit klart i 2 månader så, men nu kör vi💗

****

~ Vendelas POV ~

Jag vaknade upp och såg Oscar ligga bredvid mig snarkandes, haha gullet... och de andra killarna låg också i rummet fast utplacerade på madrasser. Jag ställde mig upp men satte mig ner lika snabbt igen. Juste, jag hade druckit igår, hur mycket? Alldeles för mycket. Jag bet mig i kinden och slöt ögonen. Ouch, detta gjorde ont. Jag råkade slå i huvudet i järngaveln dessutom. Jag kände tårarna bränna men nej, jag skulle inte gråta av smärta. Jag la kudden över huvudet och andades lugnt. Någon tår föll ner från kinden lite då och då. Helt plötsligt va det slut på Oscars snarkningar och jag kände hur någon började röra på sig i sängen. Jag hörde hur han skrattade tyst och lyfte upp kudden som jag hade över huvudet.

-SLUTA! Sa jag irriterat och drog tillbaka kudden.

-Nej, kudden är min nu! Sa han men jag vägrade släppa. Jag ville inte att han skulle se mina tårar. Oscar va ju såklart starkare än mig så det tog ju inte lång tid innan han slängt av kudden från sängen och vänt mig om så att jag låg på rygg igen.

-varför har du gråtit gumman? Frågade han och jag skakade bara på huvudet.

-Är bakis och så slog jag huvudet i sänggaveln. Sa jag och log lite smått. Han nickade svagt och kysste bort tårarna.

-Grattis på födelsedagen älskling. Kom så går vi ner och gör pannkakor. Sa han och jag skrattade.

-tack babe. Svarade jag och kysste honom mjukt och han bar upp mig. Han gick ner för trappan med mig och in i köket. Vi båda tog vars två huvudvärkstabletter och jag plockade fram mjöl och så vidare.

-Oscar, har du inte ont? Frågade jag och han ryckte på axlarna.

-Jo jag har minst lika ont som du men jag är van vid att vara bakis, från början tyckte jag också att det va helvetes hemskt. Svarade han och kramade om mig bakifrån. Jag nickade svagt och bad honom hjälpa mig. Jag tog mjöl i min hand utan att han såg och gick fram till honom.

-puss? Frågade jag och han sprack upp i världens största leende och va påväg att pussa mig men jag slängde mjöl i hans ansikte och började gapskratta. Han tog tag mjölken och hällde över mitt huvud och jag kände hur den kalla vätskan rann neråt. Jag tog ett ägg och tryckte fast på hans huvud så det knäcktes och jag började springa ut, så snabbt jag bara kunde. Jag kände hur Oscar va hack i häl på mig och jag hann bara precis komma ut på asfalten utanför huset innan han fick tag på mig och hällde mjöl över mig så att det fastnade, eftersom jag fortfarande va blöt efter mjölken. Jag försökte springa vidare men han fick tag på mig lika snabbt igen och snurrade runt mig ett varv och sen vände han mig mot honom och flinade.

-uuh glöm det. Sa jag och himlade med ögonen och kletade mjöl på hans kind.

-nej du, i gotta get that kiss! Sa han och tryckte mig emot honom och han kysste mig. Jag ville so badly trycka mig ifrån honom men det gick ju inte särskilt bra i och med att när våra läppar väl va fastklistrade va dem det, dem va som gjorda för varandra och helt ärligt, hur många gånger har jag inte berättat att Oscar är oemotståndlig? Bästa födelsedagen någonsin, sort of.

~Felixs POV~

Jag såg att Vendelas säng va tom, vilket betydde att Oscar och Vendela va vakna. Jag ställde mig upp och kolla ut ur fönstret och såg hur de busade med varandra, de va faktiskt riktigt söta. De hade mjöl överallt och det såg ut som att Oscar hade ett ägg i håret och Vendela va blöt. Jag skrattade tyst och såg de kyssas. Jag blev varm inombords, jag saknade den gemenskapen, den närheten... Ibland suger det verkligen att vara singel. De andra killarna stog plötsligt vid min sida och båda två va fyllda av avundsjuka.