2 år senare
Jag stod nu på toaletten visste inte om jag skulle spy eller inte, vad jag kände var inget jag kunde sätta ord på. Hur berättar man för sin pojkvän att man väntar hans barn? Jag hade ingen aning jag hade aldrig gjort det här förut. Men jag kunde inte mer än hoppas att han kunde accepterar det för det fanns inte en chans att jag skulle kunna offra ett litet barn även fast det inte ens var ett barn än.
( absolut inte fel att göra abort <3 )
Jag var skakig, kollade ner på graviditetstestet om och om igen för att se om det verkligen var sant men det var det. Det var 3e testet jag tagit och jag började att inse att jag faktiskt var gravid. Hur detta hände är rätt oklart då jag gjort som jag ska för att det inte skulle hända såhär tidigt.
Jag lägger undan testet, mina händer skakar fortfarande och samtidigt som jag var så chockad var jag samtidigt så glad.
Jag och Dante hade köpt ett hus tillsammans, visst allt gick väldigt snabbt när vi väll blev tillsammans men det var lika bra.
Jag ner för trapporna nervös, jag har nog aldrig varit såhär nervös i hela mitt liv. Visst jag var glad men skulle Dante bli glad? vill han ens bli pappa? Så många frågor som jag alldeles skulle få svar på och det var det som skrämde mig mest.
Jag hade ju lagt undan testet så något renare bevis på ett liv i min mage, hade jag inte i mina händer. Mina ord borde räcka.
Jag såg hans gestalt sitta där med en laptop i sin famn, han såg så fin ut sittandes där helt inne i sin dator.
"Dante?" Sa jag osäkert.
Han kollade upp på mig direkt med ett oroligt ansiktsuttryck, så fort hans namn lämnat mina läppar kunde man höra att något var fel. Eller enligt mig var det inte fel det var helt otroligt men enligt honom kanske det var fel att ha en bebis vad vet jag.
"Vad är det som har hänt?" Sa han nästan lite rädsla hördes i hans ton.
"Jag är ehm" började jag.
En tår rann ner för min kind så nervös var jag, jag kunde inte kontrollera mina känslor just nu.
"Jag är gravid Dante"
Jag vågade inte mötta hans ögon, rädd för att av att bara titta på honom skulle jag se exakt hur han kände.
Helt plötsligt var han framför mig, satt sina händer under mina käkben och lyfte upp mitt ansikte så jag mötte hans ögon, en tår rymde ifrån mitt ena öga. Hans tummar torkade bort dom tårarna som hunnit släppas.
Han log emot mig, han såg faktiskt riktigt glad ut gladare har jag nog aldrig sett honom.
"Ska jag bli fucking pappa?" Sa han med ett enormt leende så hans gropar blev mer synliga än någonsin.
"Ja älskling" sa jag.
En lättnad kändes i hela kroppen, och jag släppte ut ett andetag jag inte ens visste att jag höll.
Han kysste mig med allt han hade och jag log i kyssen vilken fick oss att dra ifrån och skratta båda två.
4 år senare
Vår son var nu 3 år och några månader, jag kunde inte sluta le så fort jag såg honom min fina Gabriel. Gabriel hade blivit hans namn då både jag och Dante tyckte det var så fint. På tal om Dante, Gabriel var så lik sin pappa så att det vad sjukt. Han hade hans blonda hår och dom där havsblåa djupa ögonen, han hade fått mina långa ögonfransar han var så vacker precis som Dante. Jag såg så mycket Dante när jag kollade på honom.
Dörren öppnades och inspringandes kom Gabriel.
"Mamma mamma, pappa köpte glass"
(Asså ahahah jag har typ glömt hur mycket en 3 åring kan prata 😭)
"Jasså hjärtat? Vilken snäll pappa du har" sa jag enkelt med ett leende han var allt för gullig vår son.
"Riktigt snäll" hördes Dantes röst.
In kom han med en lite kasse med precis vad Gabriel hade nämnt, ett packet med piggelin. Dantes favorit.
(Var bara tvungen och slänga in Dantes älskade piggelin haha)
Nu satt vi på terassen, med en varsin glass i handen jag och min fina familj.
————————————————————————
Tack som fan för ni läst denna boken ni är bäst, detta var då slutet hihi. Och jag har så mycket mer planer för kommande böcker osv så detta var verkligen inte det sista av mig. Återigen TACK!❤️
