Hädanefter || Dante Lindhe

8. Glider solo i gamla nikes

Edda's perspektiv

Det är söndag eftermiddag och Cassie och jag är ensamma hemma hos mig. Vi ligger i min säng och tittar upp i taket med låg musik spelandes i bakgrunden.

"Du Edda..."

Jag vänder ansiktet mot henne.

"Ja?"

"Jag vet inte riktig vad jag ska säga..." hon reser sig upp i sängen och jag likaså.

"Jag och Adam har liksom lagt märke till att du har varit lite frånvarande dom senaste dagarna."

Hon möter mig med en frågande blick.

"Oså var det ju det där när du gick hem på matten, vad är det?"

Jag är stum. Jag är medveten om att det hon säger är sant. Men jag vet inte hur jag ska kunna bortförklara det. Eller om jag ens ska bortförklara det. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonen, jag kan inte ljuga. Jag måste säga. Cassie som antagligen har sett mina tårade ögon flyttar sig närmare och lägger en hand över min rygg.

"Jag..." jag tar ett djupt andetag innan jag inte orkar dra ut på det mer och orden väller ut ur munnen. "Jag har en ätstörning"

Istället för att svara drar Cassie in mig i en lång kram och stryker med handen över min rygg. Jag trycker ner ansiktet i hennes axel och känner hur tårarna rinner ner för kinderna. Vi drar ifrån och jag ser att även Cassies ögon är glansiga.

"Snälla gråt inte" säger jag i hopp om att få hennes ögon att torka, men det resultat istället i att hon bryter ihop i gråt precis som jag. Hon snyftar men försöker samtidigt torka bort tårarna.

"Hur har länge du haft det?"

Hon ser helt uppgiven ut. Jag får direkt dåligt samvete, var det rätt beslut att berätta det för henne? Hennes bild av mig kanske är helt förändrad nu. Jag tvekar innan jag bestämmer mig för att berätta allt. Och då menar jag verkligen allt. Allt från mina grova kroppskomplex som började i tidig ålder, till när jag i högstadiet tog det längre och gjorde sånt jag hade svurit för mig själv att aldrig göra. Såna saker som nu helt plötsligt kändes normala.
Cassandra förblev tyst under samtalet men när jag avslutade drog hon in mig i ännu en kram.

"Tack för att du berättade" säger hon och våra ögon möts när vi drar oss tillbaka i sängen.

"Och jag och Adam älskar dig precis som du är, snälla förstör inte för dig själv"

Jag ger henne ett leende

"Hur kan jag förtjäna en så fin vän?" säger jag och munnen utformar ett ihopbitet leende.

Hon skrattar lite lätt men hon tystnar snabbt och går tillbaka till ett mer seriöst ansiktsuttryck.

"Vilka vet?"

"Ja som du kanske förstår vet mamma och Rasmus. Men bortsett från de så..."

Jag tvekar återigen. Ska jag säga det?

"Noel vet också"

"Noel?" hon höjer på ögonbrynen och jag förstår hur hon försöker koppla namnet till någon.

"Ja asså, han är Rasmus vän, du såg nog honom på festen. O ja, han hänger med Dante i skolan."

Hennes blick som tidigare fastnat i sängen flyttas till mina ögon.

"Jaha, han med det långa blonda håret?"

Jag nickar instämmande.

"Hur kommer det att han fick reda på det?"