Hädanefter || Dante Lindhe

1. Han borde fakturera hela världen när han skrattar så

Edda's perspektiv

"Se inte så ledsen ut"

Kommentaren får mig att flytta blicken från den regniga fönsterrutan till Rasmus gröna ögon i sätet bredvid mig. Jag ger honom ett tillgjort leende och han skrattar lite lätt.

"Ettan på gymnasiet Edda! Var lite taggad" fortsätter han med ett exalterat ansiktsuttryck.

Ibland undrar jag om mamma och pappa tog fel bebis på BB. När pappa levde, innan jag och Rasmus var födda, träffades mamma och pappa genom jobbet. Två riktiga arbetsnarkomaner. Och när pappa gick bort för några år sedan blev väl jobbet mammas sätt att förtränga sorgen. Därav är hon ofta borta på jobbresor och när hon väl är hemma ser man inte så mycket av henne. Och Rasmus, ja han ska vi inte prata om. 18 år och som om inte skolan vore nog tränar han ett fotbollslag och jobbar på restaurangen nedanför gatan när han får tid över. Men jag är i alla fall glad över att han har tagit sig långt bort ifrån sitt 16-åriga jag. Den killen som festade varje helg och hamnade i slagsmål i skolan.

"Säg inte så, om det är nån som är taggad borde det vara du" muttrar jag.

Han höjer på ögonbrynen.

"Ett år kvar" säger jag med en avundsjuka i rösten.
"Ett år kvar i helvetet sen kan du göra vad du vill med ditt liv"

Han utfärdar ett skratt innan jag är snabb att stoppa honom.

"Släpp av mig här"

Han ser hur min blick möter Cassandra som går längs trottoaren som leder in till skolgården.

"Okej ha så kul. Eller ja tråkigt med din inställning."

"Haha" säger jag med ironi i rösten.

"Vi kanske ses vid lunch" säger han och bromsar in.

"Ok" svarar jag innan jag lämnar bilen och springer fram till Cassandra, som ännu inte noterat mig.

"Cassie!" skriker jag och möter hennes chockade min när hon vänder sig om.

"Edda!" svarar hon tillbaks och drar in mig i en kram.

Vi drar ifrån kramen och jag studerar henne. Hon ser så annorlunda ut. Men asså inte dåligt, hon ser typ...mogen ut. Men mitt minne av henne är ju ganska dimmigt. Vi har känt varann sedan barnsben och var allra bästa vänner, men efter mellanstadiet tvingades hon byta skola i och med att hon flyttade till andra sidan staden och från då tills nu har vi bara haft lite kontakt via snapchat och instagram. Det var bara för någon vecka jag såg frågan:
"Vilka ska gå ekonomi på Värmdö gymnasium efter sommaren?" på hennes my story.
Vi tog då bättre kontakt, båda kände nog stor lättnad över att inte börja helt själva på en ny skola.

"Fan vad snygg du är" säger hon och jag kollar chockat ner på min outfit. Ett par svarta, slitna jeans och en grå thrasher hoodie. Inget speciellt, men det matchar mitt inte så speciella ansikte och mörkblonda hår.

"Men skämtar du? Du är!" svarar jag utan en mikropartikel lögn i rösten. Hon bar ett par jeansfärgade boyfriend jeans och en långärmad svart-vit randig långärmad tröja med en vans t-shirt över. Och hennes blåa ögon var lika fina som jag minns dom. Stora och glittrande.

Vi skrattar och utbyter några fler ord innan vi traskar in i skolbyggnaden.

————

Vi har fått träffa våran klass samt våra mentorer och fått information i vårt mentorklassrum på andra våningen. Alla i klassen ser nervösa ut. Nervösa för att bli dömda, bli ensamma. Men jag sitter bredvid Cassandra som viskar kommentarer till mig lite då och då som jag besvarar med tysta skratt.

När de äntligen släpper oss har vi bara några ynka 10 minuter innan första lektionen, svenska börjar. Jag och Cassie vandrar ut ur klassrummet med våra skåpsnycklar i högsta hugg. Efter inte många steg ser vi numren 221 och 223 pryda två överskåp bredvid varann.

"Yes överskåp!" skriker Cassandra och mimar ett tack till Gud.

"På min förra skola hade jag underskåp i 3 år. Om nån tycker att jag är kort skyller jag på skolan som har förstört min rygg så jag tvingas gå runt som en ostbåge"

Hennes vackra skratt bekräftar mitt försök till humor och vi låser snabbt upp skåpen och lämnar några läroböcker och informationsblad. Vårt nästa mission blir att försöka hitta klassrummet vi ska befinna oss i om några få minuter. Mentorerna har gett oss små kartor över skolan som jag har blicken fast i medans vi yrar omkring på skolan som vilsna småbarn. Eller ja, det är väl precis det vi är. Efter många felsteg och vändningar börjar Cassie bli irriterad och jag likaså. Hur svårt ska det vara?
Jag känner hur min kropp går in i något. Eller någon. Jag tittar upp mot ett blått ögonpar.

"Herregud förlåt" uttrycker killen som står någon decimeter ifrån mig.

Jag tittar upp mot hans ansikte och blonda hår. Hans tydliga käklinje gav mig rysningar. Jag skymtar några tatueringar under t-shirten han är klädd i. Jag måste erkänna, han var inte ful.

"Nej det är jag som ska be om ursäkt, jag var inte uppmärksam" säger jag och gestikulerar mot kartan i min hand.

"Jaha ni är ettor" säger han och låter blicken vandra mellan mig och Cassie.
"Vart ska ni?" yttrar han med ett snällt leende som jag besvarar.

"Jag tror det var B16" säger Cassie som sträcker sig efter kartan.

"Jaha då är ni inte långt borta, följ bara korridoren och ta första höger."

"Du är en ängel" säger både jag och Cassie i kör.

Han skrattar och avslöjar ännu en gång det fina leendet.

"Det var så lite, lycka till"

Vi säger hejdå och jag ser hur den vackra killen försvinner in i ett klassrum lite längre bort.

"Det vore bra om du slutade dagdrömma och vi istället skyndar oss till lektionen" säger Cassie med en hand viftandes framför mina ögon.

"Eh, juste" slänger jag ur mig med rodnade kinder innan vi springer mot klassrummet.

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Tack för att du har läst detta kapitel!
Det här är då första kapitlet på min första wattpadbok. Jag ber om ursäkt om det är stavfel eller annat, hoppas att det i såna fall inte gör något. Ni får gärna kommentera vad ni tycker osv....ha dock avseende med att detta kapitel mest innehöll fakta så att ni kunde lära känna karaktärerna och inte så mycket händelser men det kommer!
Har ni frågor kring boken kan ni skriva här eller på @/hov1fotoalbum på instagram!
Kram<33