Hädanefter || Dante Lindhe

29. Hon kommer sen måste hon gå

Dante's perspektiv

Jag känner några kalla vindpustar nå mina fötter och gräver ner dom under täcket för värme. Det är tredje gången inatt som jag vaknar, dom tidigare gångerna var det dock inte kylan som besvärade. Det var Edda som, återigen, spydde. Att se henne sådär, lutad över toalettlocket och med mina händer om hennes lilla kropp, jag vet inte det fick mig bara att tänka. Tänka på hur hon flera gånger suttit så, utan mig bredvid henne, utan alkohol som tränger på. Genom fri vilja har hon gjort det. Jag mår dåligt över bara tanken.
Jag slår ut med armen för att kunna lägga den runt henne, men möts bara av en tom madrass när min hand smeker över sängen. Jag sträcker mig mot lampan vid mitt nattduksbordet för att tända, när jag plötsligt hör ett ljud. Eller flera små ljud. Jag blundar och kan först då identifiera ljuden och följer dom ut genom mitt sovrum, genom vardagsrummet och ut på balkongen. Den öppna dörren ut mot kylan förklarade nog draget som tog sig ända in i mitt rum. Där på balkongen stod hon med ryggen vänd emot mig, iklädd min Travis merch. Den klädde henne, trots att den stora hoodien snarare hängde ner mot knäna, än satt tajt vid midjan och bysten. Men jag kan väl konstatera att den  nu är hennes efter alla...Alla olyckor som hände på toan med henne i den. Det är tysta hulkningar jag hör från henne men hon själv lägger inte märke till mig. Jag tar ett steg närmare och hör parketten knarra vilket får henne att tvärt vända sig om.

"Dante?" säger hon förvånat och torkar snabbt tårarna med tröjärmen, som att jag inte skulle se dom. "Vad gör du här?"

"Vad gör du här?" frågar jag tillbaka och kollar ut mot den mörka synen av vår innegård.

Man kan höra lite svag musik pumpa långt där borta in mot stan och så klart se lite lysen här och där bakom gardiner och persienner, men annars är det ganska dött.

"Eh...Jag kan inte sova bara" säger hon snabbt.

Hon vänder sig ut mot innergården och låtsas distraheras av vad som mest kunde vara en fågel som flög eller ett löv som blåste lite.

"Okej, men då skulle du ha väckt mig, det är lugnt" säger jag långsamt och försöker få hennes ögonkontakt.

"Nej Dante, du får lägga av nu" säger hon och ger mig tillslut någon form av bekräftelse genom ögonkontakt. "Sluta känn dig skyldig att ta hand om mig, det var jag som fuckade upp och drack för mycket. Jag fuckar alltid upp allting! Och du ska inte behöva städa upp all min skit. Du är min kille inte min pappa!"

Hon låter lite irriterad, vilket jag antar mest är mot henne själv. Helt oförtjänt dock. Ja, hon fuckade upp. Ja, jag städade upp det för henne. Men jag har varit där själv, jag har fuckat upp allt i min väg och har otacksamt tvingat de i min omgivning att sopa up skiten. Så om nånting, ger jag tillbaka.

"Nej, Edda. Du får lägga av. Sluta ta dig själv på så stort allvar. Klart som fan att du kommer göra massor av dålig skit i ditt liv men du är sexton! Det är lugnt. Det är då du ska passa på och göra sån här skit. Och det är klart att jag tar hand om dig när du vinglar fram stupfull. Annars hade jag ju inte varit någon vidare kille"

Hon vrider bort blicken igen fundersamt.

"Edda?" säger jag och stryker henne återigen armen. "Du måste vara jättekall, snälla kom älskling"

Jag lyckas dra tillbaka henne mot sovrummet och lägga henne bredvid mig i sängen. Hon är för det mesta tyst, förutom lite suckar och gnyn. Men när jag lägger en arm om henne kramar hon hårt om den tillbaka vilket gör att jag bara kommer henne närmare.

————

Edda's perspektiv

Huvudet donar av huvudvärken och när klockan närmar sig nio på morgonen står jag inte längre ut. Jag trippar ut i köket, endast iklädd hoodien Dante lånade mig igår. Köket är ännu släckt och jag kan se hur dörren till Tarjas rum är stängd. Det här med att hitta i någon annans kök, det var inte det lättaste. Jag sökte igenom lådor, skåp och skafferier, letandes efter en blå förpackning med någon form utav smärtstillande. När de nedre och mellersta areorna var genomsökta hade jag väl inte mycket mer att göra än att klättra upp på köksbänken, mot de övre skåpen. Det jag hittade var mest kokböcker och gamla häften med handskrivna recept. Jag stängde igen luckan för att öppna det bredvid. Jag sträckte mig hela vägen upp och försökte ta ner en lite mindre låda på översta hyllan när jag avbröts av en röst: