Hädanefter || Dante Lindhe

33. Finns det på bild, så finns det för alltid

Edda's perspektiv

Mina tunga ögonlock tvingas lyfta från ansiktet när Rasmus för tredje gången ropar:

"Edda, kom och ät frukost!"

Jag suckar lätt innan jag sätter ner fötterna på det kala golvet. Höstkylan får mig att hämta en hoodie från min garderob innan jag beger mig mot köket. Rasmus sitter vid bordet med blicken fäst i mobilen.

"Godmorgon" säger jag med en raspig morgonröst.

"Godmorgon" säger han och kollar upp mot mig.

Jag drar ut köksstolen och slår mig ner mittemot honom. Han tar en stor tugga utav sin rostmacka innan han återför blicken till mobilen. Jag sätter upp håret i en slarvig bulle med hårsnodden på min handled. Från köksfönstret ser jag små barn gåendes med sina föräldrar ute på innegården, antagligen påväg till dagis.

"Edda" säger Rasmus plötsligt.

"Vad?" frågar jag och bryter blicken.

"Du får äta vad du vill, bara du äter något"

Han spänner blicken i mig. Jag sa hejdå till all min frihet den sekunden vi lämnade sjukhuset. Nu fanns det bara alternativet att bli frisk. Även fast att det tar emot, hämtar jag en skål ur ett av köksskåpen och fyller med müsli, som jag måste äta upp, framför Rasmus gröna ögon.

————

"Ska du till skolan idag? säger han efter att godkännande ha sett mig äta upp.

"Jag vet inte" säger jag och lägger ansiktet i handen. "Det är inte bara det här utan...Liksom det med bilden oså"

Rasmus harklar sig. Han såg bilden när vi kom hem, inte för att jag själv visat, utan för att någon taggat honom i inlägget. Jag satt bredvid honom, men ingen av oss sa något. Han bara anmälde bilden och stängde sedan ner instagram.

"Edda, om nån gör något sånt mot dig, vem fan är det då som ska vara hemma och skämmas?"

Jag biter mig i läppen.

"Rasmus du förstår ju inte"

"Jo jag förstår, jag har också varit sexton o-"

"Nej Rasmus du förstår inte, för du har aldrig varit en sextonårig tjej!"

Han chockas av min höga ton.

"Det spelar ingen roll vad jag säger, hur många gånger jag anmäler bilden, det spelar inte ens någon roll om bilden faktiskt inte hade varit på mig. Det är försent, alla kommer förknippa mig med en där bilden och det är fan heller av en bra anledning!"

"Förlåt" säger han. "Jag vet att det är jobbigt. Förlåt för att jag förminskade ditt problem. Men du får inte låta det ta över Edda. Snälla gör inte det"

Just då plingar det till i min mobil, som jag snabbt plockar ut ur den lilla fickan på min hoodie. Det är ett sms från Dante.

07:24 Dante
Godmorgon❤️Vill du att jag ska skjutsa dig?

"Du jag, jag drar till skolan ändå" säger jag och ställer snabbt in mina grejer i diskmaskin.

Jag går med snabba steg mot mitt rum och hör Rasmus säga "Jaha?" bakom mig.

————

Jag tar en sista titt i spegeln. Sminket blev sisådär, mest pågrund av min skakande hand. Jag kan inte dölja att jag är nervös. Ganska förståeligt om man tänker på vad som faktiskt hände i fredags. Usch. Jag applicerar lite mer mascara för att få tankarna på mina klumpiga ögonfransar istället.
Jag hör ytterdörren öppnas och byter jeans i sista minut innan jag går ut mot hallen. Jag ser Dante, men även Rasmus. De båda kollar mot mig med stora ögon. Dom har stått och pratat om mig, det förstår jag snabbt.