Hädanefter || Dante Lindhe

26. Från ditt finaste ex

Edda's perspektiv

Jag vänder återigen på bilden för att studera tjejen vid namn Josefine. Blont hår och blåa ögon, precis som på Dante bredvid. De kanske bara är kusiner...Eller vänner. Men det är hur närgångna de är som får mig lite tveksam. För att inte glömma hur ett <3 står efter deras namn på baksidan av kortet.
Jag avbryts i mina tankar av att jag hör hur Tarja avslutar samtalet och börjar rycka i handtaget och ta sig ut ur hennes rum. Jag bryts av panik, vilket får mig att göra något, som jag i efterhand nog inte skulle säga vara det smartaste. Jag stoppar ner fotografiet i min bakficka och tar mig ut mot hallen.

"Vart ska du?" frågar Tarja med stora ögon när jag trär på mig skorna.

"Jag kom på att jag måste hjälpa min bror med en grej" ljuger jag.

"Okej...Vad vill du att jag ska säga till Dante?" säger hon sedan lite oroligt.

"Be honom att ringa mig. Förlåt, jag måste gå" avslutar jag innan jag går ut och smäller igen dörren bakom mig.

————

"Hallå?" ropar Rasmus ut i hallen när jag kliver över tröskeln.

"Hej" säger jag när jag kan skymta honom komma gåendes mot mig.

"Hej. Jag tänkte köra hem dig så jag stod och väntade på parkeringen"

"Aha, förlåt" säger jag och tar av mig skorna. "Dante skjutsade hem mig"

Han nickar tyst innan han går tillbaka ut i vardagsrummet. Jag hänger på och ser hur han sätter sig bredvid Noel.

"Oj, är du här?" frågar jag och drar en hand genom håret.

"Jag vet inte, avgör själv" svarar Noel leendes.

Jag slår mig ner bredvid Noel, i högra hörnet av soffan. Mina tajta jeans skaver i midjan när mina magvalkar tittar fram. Rasmus stirrar mest på mobilen vilket gör att jag och Noel får chans att småprata lite. När han ska säga något speciellt tystnar han för att kolla mot Rasmus, som verkar vara helt inne i sitt. Han berättar hur Axel ska ha fest nästa vecka.

"Jag vet inte riktigt" säger jag tyst.

Jag kollar själv mot Rasmus i hopp om att han inte ska höra något. Men precis då reser han sig och beger sig mot badrummet.

"Sååå" börjar Noel. "Kommer du?"

Jag tvekar och biter mig i läppen. Fester har jag inget emot. Hur jag blir på fester dock, det är en annan femma. Jag försöker väl inse hur jag är lättpåverkad och inte kan göra rätt beslut efter ett antal drinkar.

"Kommer Dante vara där?" frågar jag tveksamt.

"Han kommer vara där om du är där"

"Hur vet du det?"

Han drar en hand igenom det blinda svallet och ler mot mig.

"Edda, jag vet att han gillar dig. Du ska bara se leendet på hans ansikte när han pratar om dig"

Jag blir varm inombords av tanken på Dante, som tänker på mig. Som pratar om mig.

"Men sluta Noel" säger jag generat och kollar bort.

"På riktigt. Jag har känt Dante sedan mellanstadiet. Du är det bästa som har hänt honom"

"Jag vet inte riktigt. Han har ju ändrats stort på senaste tiden, innan vi ens hade träffats. Jag tror det var någon annan tjej som verkligen förändrade honom"

Vad fan säger jag? Till Noel av alla människor. Kan jag aldrig hålla tyst?

"Huh?" säger Noel med rynkad panna.