Hädanefter || Dante Lindhe

21. Men jag bryr mig lika mycket

Edda's perspektiv

Just nu sitter jag på svenskalektionen och klockan är strax efter tre. Jag kände att jag behövde förklara allt om gårdagen för Cassandra för att hon inte skulle bli allt för orolig kring det faktum att jag har mått illa hela dagen och behövt lämna ett flertal lektioner för att spy. Och hur mycket jag än försökte, tvingade hon mig till att äta lunch. Det är fint av henne, jag vet ju att hon bara vill mitt bästa, men det var tufft, speciellt tillsammans med denna bakfylla också. Och ja, jag tycker faktiskt lite synd om mig själv just denna gång. Annars brukar jag väl intala mig att jag får ta konsekvenserna av mina handlingar och visst, det stämmer väl fortfarande. Men anledningen till att jag drog till den där jävla festen i första taget, var ju för att Emelie pressade mig till det. Och på tal om Emelie, henne har jag varken sett eller hört ifrån sedan igår. Kanske bäst det. Jag vet i alla fall att Cassandra verkligen inte skulle vara glad i och se henne nu, med tanke på det jag berättat. Inte för att hon var så förtjusad i henne innan. Jag däremot skulle nog inte ens orka lyfta ett finger om jag såg henne nu, jag vill bara ta mig igenom denna helvetes dag med kväljningar och ett dånande huvud, och sedan dra hem och sova. Vilket hitills har gått skapligt bra med tanke på att vi slutar om ynka tio minuter.
Egentligen är det tystläsning nu, men med tanke på att läraren själv har näsan i en bok lägger hon inte märke till hur jag tar fram min mobil, för att sedan gömma den bakom boken. Jag går in på snapchat och börjar svara med bilder på bokens innehåll. Tro inte att jag var tillräckligt put together för att fota ansiktet. Sminket från igår lyckades jag inte riktigt tvätta bort med endast tvål och vatten hemma hos Dante och nytt smink hade han ju inte direkt där. Så vad som blev var ett rödmosigt ansikte, med nån liten finne här och där och sedan ett tydligt avtryck från mascara på båda ögon. Härligt.
Längst ner är Dantes namn. Jag öppnar hans snap för att avslöja en fin bild på honom där han sitter i ett klassrum. Han borde verkligen skämmas över att synas med mig med tanke på hur han ser ut i jämförelse med mig. Under hans ansikte står det vill du ha skjuts hem? <3 Jag reagerar lite extra på hjärtat. Han skickar väl inte runt dom till vem som helst? Absolut<3 svarar jag sedan snabbt.
Jag rycker till när stolarna runt om mig dras ut och mina klasskompisar sakta men säkert, rafsar ihop sina grejer för att sedan lämna skolan för dagen.

"Är boken bra eller?" skrattar Cassie, som även hon har rest sig upp för att gå.

"Inte direkt" svarar jag och viftar med mobilen.

Jag plockar ihop mina grejer och lämnar klassrummet sist, jag passar även på att säga hejdå till vår svenskalärare Cornelia. Väl vid skåpen väntar Cassie, trots att hon ser ut att vara fult redo för att dra hem.

"Hej" säger jag samtidigt som jag öppnar upp skåpet.

"Hej" säger hon tyst och jag flyttar blicken från henne till det stökiga skåpet som nu fylls av mina grejer.

"Jo du jag tänkte bara...Asså jag ska prata med Adam om Emelie"

Jag möter snabbt hennes blick och hon verkar förstå direkt.

"Nej asså jag kommer inte berätta allt, bara att det har hänt lite grejer mellan dig och henne och i samband med det kan jag förklara bort det Emelie sa i matsalen. Om du inte vill att han vet om...Ätstörningen"

Det sista säger hon lite tystare. Jag pustar ut.

"Jag tror det är bäst att hålla det till så få människor som möjligt. Jag vill inte att det ska bli en snackis på skolan"

'Du vet hon hon Edda i ettan? Jag hörde att hon hade spytt upp maten på toan!'
'Hörde du förresten att Edda har en ätstörning? Helt sjukt'
'Men asså jag tror det mest är en uppmärksamhetsgrej det där, sen när har hon en ätstörning liksom'