Hädanefter || Dante Lindhe

24. Kom närmre mitt hjärta, ja' hoppas du hör

Edda's perspektiv

Jag är inte den enda i chocktillstånd. Antar jag i alla fall då de alla tre står häpet och kollar på mig. Jag ser Dante och jag ser Tarja. Men jag ser också en man bredvid dom, som jag aldrig tidigare sett.

"Hej" säger jag återigen, lika osäkert.

"Hej" säger Dante tillslut och kommer gåendes mot mig.

Jag skiner upp i ett leende som snabbt slocknar när jag ser han kalla blick.

"Kom vi går" säger han och trär på sig skorna.

"Ska jag inte hälsa på-"

"Vi drar och köper pizza då" ropar han ut till köket innan han tar tag i min arm och drar ut mig ur lägenheten.

"Vad håller du på med?" säger jag medans han trycker på hissknappen.

"Jag pallar inte vara kvar bara"

Vi kliver in i hissen och åker ner mot entreplan.

"Okej, men varför?" säger jag och möter hans blick i hisspegeln.

Allt han gör är att rycka på axlarna och kliva ur hissen. Jag går tyst efter, men bryter snabbt tystanden när bildörrarna stängs.

"På riktigt Dante, vem var det?"

Han möter för en gångs skull min blick, innan han drar med handen över munnen och suckar.

"Det var...Det var min pappa" säger han och kollar ner.

Jag rynkar pannan.

"Men jag trodde...Eller, sa inte du att han inte fanns med i bilden?" frågar jag försiktigt.

"Jo" säger han och kollar nu ut mot gatan. "Han fanns ju inte det, tills nu"

"Okej" säger jag långsamt. "Hur känner du kring det då?" säger jag sedan och lägger min hand på hans.

"Jag vet inte..." börjar han. "Han var...Alkoholist. Det var därför han lämnade mamma. Han valde alkoholen före oss"

Jag ser en viss smärta i hans ögon. Min pappa var min bästa vän. Jag kan verkligen säga det i efterhand. Så sorgen när han gick bort var enorm. Men sorgen kring att veta att din pappa lever, men medvetet har valt bort en, det sorgen kan jag inte sätta mig in i. Även fast jag kan föreställa mig hur det sätter djupa sår i en person. Jag kramar om hans hand, samtidigt som regnet som har börjat falla smattrar mot bilen.

"Shit, jag är ledsen Dante" säger jag och vrider hans ansikte mot mig.

"Det är inte ditt fel. Det är han som är en idiot" säger han innan han vrider om nyckel och motorn startas.

Han börjar backa ur fickparkeringen och styr iväg bilen mot vad jag tror ska vara hem till mig.

"Men det är ju inte hans fel heller" säger jag försiktigt.

Jag ser chocken i hans ögon.

"Nähe? Vems fel är det då?"

"Nej, jag menade inte så!" försäkrar jag honom. "Jag menar bara att...Han var ju sjuk, han hade inte kontroll över alkoholen. Och allt han ville var väl att stanna kvar, men han visste bara att det skulle skada er mer om han stannade kvar i det tillståndet"

Dante är tyst men jag ser hur hans käkar är spända.

"Men det försvarar inte honom" fortsätter jag. "Det försvarar inte att han valde att göra så, jag menar det var nog hans livs största misstag. Att han lämnade er"