Hädanefter || Dante Lindhe

32. O' vi andas nu som ingen morgon finns

Edda's perspektiv

"Vänta, vad menar du?" frågar Rasmus.

Han sitter på en liten trästol klädd i blått tyg, bredvid britsen jag sitter på. Rummet är litet och trångt, kanske mest för att det inte här finns några fönster. Läkaren, vars namnbricka visar Vivianne, rör på fötterna vilket får den gröna plastmattan att gnissla.

"Edda är medicinskt stabil, vilket gör att vi tyvärr inte kan prioritera henne för tillfället"

Jag kollar mot Rasmus och kan lätt se ilskan bakom hans ögon.

"Men vadå medicinskt stabil?" frågar han igen.

"Edda är tillhör inte de med omedelbar risk för dödsfall. Vi har tyvärr inte resurserna för att lägga in henne för tillfället" säger hon sakligt, helt neutral i det solbrända ansiktet.

"Omedelbar risk?" säger Rasmus och for upp ur stolen. "Så du menar att du inte tror att risken för det ökar om ni skickar hem henne med fria tyglar?"

Jag skäms över hur vi hamnat i denna situation. Pågrund av mig. Dumma, dumma mig. Och här sitter jag helt tyst, som en jävla fegis.

"Vi kommer såklart påbörja en behandling hemifrån, med fem fasta måltider, alla med en bevakare som kollar över att Edda äter ordentligt. Sen skickar vi även en remiss till en psykolog som specialiserar sig i ätstörningar, där får hon även tillgång till stödgrupper"

"Stödgrupper" upprepar Rasmus och fnyser. "Hon behöver hjälp ingen jävla stödgrupp!"

"Nu får jag be dig att lugna ner dig" säger Vivianne och lägger en hand på hans axel.

Rasmus återvänder sammanbitet till hans plats på den lilla stolen.

"Så vi behöver egentligen bara ta blodtryck och blodprov en sista gång, sen kan vi skicka hem dig" säger hon mot mig.

Rasmus suckar ännu en gång.

"Jo jag tänkte fråga lite grejer också" säger Vivianne precis innan hon tänkt lämna oss.

Hon tar fram ett litet block och en penna ur bröstfickan, redo för att anteckna.

"När åt du senast?"

Rasmus vinklar huvudet mot mig.

"Ehh..." är allt jag får ur mig.

Helt ärligt minns jag inte, hela den här veckan är blurrig.

"Edda" säger Rasmus besviket.

"Jag vet inte okej" säger jag och känner tårarna bränna bakom ögonen.

"Det är okej Edda" säger Vivianne lugnt och antecknar.

"Har du känt dig ovanligt trött på senaste?"

"Jag vet inte riktigt, jag har varit hemma hela veckan" säger jag och kollar ner mot golvet.

"För att?" frågar hon.

"Jag kände mig inte bra bara" säger jag snabbt.

Hon hummar lite nonsens medans pennan rör sig snabbt mot blocket.

"Är du sexuellt aktiv?"

"Ursäkta?" säger jag i chock.

"Svara på frågan" säger Rasmus kallt.

"Ja" säger jag svagt och kollar bort mot Rasmus.

Man kan verkligen ta på den stela stämningen.

"Och när var din senaste menstruation?"

"Ehh..." börjar jag igen.

Nån gång i början av skolan kanske? Eller hade jag inte det för...Nej, det står helt tomt i skallen, som vanligt.