Där står min mening med livet|| D.L

TRE

- Och jag är Dante. Han log snällt mot mig. Jag kunde inte göra annat än att bara sitta där och stirra på honom. Hans gråblåa ögon var så vackra. Och det håret skulle jag döda för. Det var killen från bussen. Dante var killen från bussen.

Noel petar mig i sidan och jag skakar på huvudet som om jag försöker skaka liv i min hjärna. Han flinar mot mig och jag inser att jag stirrat på Dante tillräckligt länge för att Noel skulle lägga märke till det. Jag tittar generat ner på mina ben och känner att jag blir varm på kinderna.

Plötsligt reser sig Noel upp från stolen. Jag gör detsamma och tar snabbt upp min väska från golvet. Noel tar ett fast tag om min handled och drar mig mot utgången. Jag hänger efter honom så jag snubblar nästan över mina egna fötter.

- Håll dig borta från Dante, säger han och stirrar bestämt på mig.

- Men varför? Min röst låter skakig och arg, Noels hand klämmer åt hårdare om min arm.

- Han är bara inte bra för dig. Han släpper hastigt min hand och började gå mot skogsdungen lite utanför skolan. Jag tittar efter honom i några sekunder innan jag också vänder mig om och går tillbaka till matsalen. Mitt hår har blivit alldeles rufsigt av vinden och min tröja är skrynklig efter att Noel hållt om den. Jag orkar inte bry mig och går bara raka vägen fram till killarna. Dante ler mot mig när jag sätter mig bredvid honom igen.

- Såååå, vad hände? Axel flinar brett mot mig. Dante himlar lite med ögonen och öppnar sedan munnen.

- Låt henne ha lite privat liv. Jag ler tacksamt mot honom och Axel gör en ledsen min, mest för att skämta.

- Okej killar, jag och Noel är bara vänner, och vi kommer nog aldrig att bli något mer. Killarna nickar men flinar retsamt mot varandra.

--------------

Kort kapitel, jag vet, men har inte kunnat uppdatera på länge och kände att ni iallafall skulle få något att läsa<3

Kommentera och rösta gärna om ni vill ha mer!!